Scenen utspelades i SVT-programmet ”Sverkers stora strid” i måndags, men konstaterandet om tystnaden och frågan om dess orsaker går långt utanför programmets ramar.

Det bästa man kan säga om Birgitta Ohlssons framträdande på bästa sändningstid är: oinspirerat. Diskussionen handlade om hur samhället ska bemöta svenskarnas växande fetma. Nya regleringar? Fettskatt? Lagstiftning om var butikerna ska ställa sitt godis? Eget ansvar?

Ohlsson började bra med att konstatera att som liberal vill hon lämna så mycket makt som möjligt åt individer och föräldrar snarare än att stifta lagar om var i butiken Ica måste placera sitt tuggummi. Men snart blev kontrasten tydlig mellan konsumentministern och övriga deltagare. De andra brann för frågan och älskade att finnas på plats för att diskutera den. Ministern fanns på plats.

”Vi måste ta större ansvar, få i gång en debatt, satsa på barn och ungdomar”, försökte hon innan hon avbröts med konstaterandet att vad hon sa var bara flum. Det är svårt att invända.

Birgitta Ohlsson är inte det enda statsråd som gjort en blek figur i riksmedierna de senaste dygnen. I går morse sprang en frustande debattglad Jonas Sjöstedt, nybliven partiledare för Vänsterpartiet, i cirklar runt arbetsmarknadsminister Hillevi Engström (M). Debatten gällde arbetstidsförkortning och Engström hade märkbart svårt att sätta prägel på samtalet.

”Om Moderaterna fått bestämma hade vi fortfarande haft tio timmars arbetstid i Sverige”, sa Sjöstedt, och bland de uppenbara motargument som Engström missade fanns: ”Om Vänsterpartiet fått bestämma hade vi haft proletariatets diktatur.”

Birgitta Ohlsson och Hillevi Engström är inte problemet, de är symtom. Statsråden i Fredrik Reinfeldts regering är, med en handfull undantag, märkligt passiva. De formulerar i dag sällan problem eller lösningar, de dras motvilligt in i debatter om avgörande samhällsfrågor och när de väl deltar är resultatet knappast upplyftande.

Justitieminister Beatrice Ask har varit valhänt i debatten om kriminaliteten i Malmö. Barn- och äldreminister Maria Larsson var helt offside både vad gällde tvångsomhändertagna barn och Caremaskandalen. Ministrar som Sten Tolgfors, Stefan Attefall, Eskil Erlandsson och Nyamko Sabuni kanske har en lång semester, i likhet med S-ledaren Håkan Juholt.

Det är ett sympatiskt drag hos en politiker att inte lägga sig i medborgarnas liv mer än absolut nödvändigt. Men då ska det märkas tydligt att det ligger ideologi bakom frånvaron. Nu svävar väljarna i ovisshet: Beror de bleka insatserna på att statsråden är dåligt pålästa? (I Birgitta Ohlssons tv-framträdande låg den gissningen nära till hands.) Är de mätta och belåtna efter två valsegrar? Handlar det om att det inte finns någon oppositionsledare att ta på allvar?

Risken är att förklaringen snarare är rädsla. Statsråden sitter panikstilla i båten för att den inte ska gunga för kraftigt. Det har ju gått bra hittills, landet tycks vara på rätt väg och förtroendet för kaptenen och styrman är på topp. Fel uttalande i fel läge kan äventyra både det egna partiets röstsiffror och det alliansövertag i opinionen som är så märkligt bräcklig – trots de ekonomiska framgångarna och den vacklande socialdemokratin.

Kanske är det en ledningsfråga. Ger Fredrik Reinfeldt och hans regeringskansli utrymme för starka medarbetare, uppmuntrar statsministern egna debattinitiativ? Eller är det mångomtalade ansvaret för landet så överordnat att ministrarnas eget ansvar förkvävs?

Ni är ovanligt tysta. Vad är det ni tänker?