1973 ersattes moderskapsförsäkringen av föräldrapenningen. Lagstiftarna tog därmed bort det socialförsäkringspolitiska hindret för mammor och pappor att dela på omvårdnaden av sina barn och de två pappamånaderna har hjälpt till att bryta upp föreställningen att föräldraledighet är synonymt med mammaledighet. Men än har vi bara hunnit halvvägs. Förra året plockade män ut 24,4 procent av dagarna. Resten, tre fjärdedelar, utnyttjades av kvinnor.
Och så länge mammorna tar lejonparten av föräldraledigheten kommer kvinnor som kollektiv alltid att ha en sämre ställning på arbetsmarknaden. Kvinnor i fertil ålder ses, med viss rätt, som en mer riskfylld rekrytering. Och de enskilda kvinnor som är borta länge från arbetsmarknaden halkar efter i karriär, löneutveckling och så småningom pension.
Har det inte blivit dags att undanröja den mekanism som reproducerar denna strukturella ojämställdhet år efter år? Är det inte, fyrtio år efter att jämställt föräldraskap möjliggjordes, dags att realisera den jämställdheten?
Med de senaste tio årens utvecklingstakt kommer det att ta trettio år innan män och kvinnor delar lika på föräldraledigheten – och därmed i högre utsträckning även på vab-dagar. Trettio år innan kvinnor och män i barnaalstrande ålder betraktas som någorlunda lika pålitliga – eller opålitliga – av arbetsgivare. Trettio år innan kvinnors karriär tas på lika stort allvar som mäns. Vill vi verkligen vänta; sitta och hålla tummarna för att utvecklingen inte stannar av utan att vi någon gång runt 2040 har jämställt föräldraskap och arbetsliv?
Argumenten för att individualisera föräldraförsäkringen är starka. Genom att ta bort möjligheten att föra över de från början uppdelade dagarna, skulle vi ta ett stort jämställdhetskliv framåt. Just nu, bland kongressande socialdemokrater, finns många som vill driva igenom åtminstone en tredelning av föräldraförsäkringen nästa mandatperiod.
Den konservativa invändningen är förstås att staten inte ska lägga sig i hur familjerna väljer att organisera sin vardag. Och om kvinnor önskar och väljer att vara hemma och ta hand om barn i större utsträckning än män är det inte nödvändigtvis ett problem.
Liberaler är sinsemellan oense i frågan. En del menar att det ojämna uttaget av föräldraledighet visserligen är ett problem men att det inte bör åtgärdas genom statlig detaljstyrning av människors liv. Andra anser att det är självklart att individens frihet gagnas av maximal jämställdhet, varför individualiserad föräldraförsäkring är en nödvändig politisk reform. Men också dessa måste betänka att en tvingande uppdelning av föräldradagarna innebär att många olika slags familjer och individer ska pressas in i en fyrkantig mall.
Rent praktiskt skulle det väl inte medföra några större problem för en barnfamilj där föräldrarna dels bor ihop, dels är fast anställda av en resonabel arbetsgivare. Men inte alla familjer har det så.
En del par separerar redan innan barnet fötts. Det är inte säkert att det är för barnets bästa att tvingas flytta från den ena till den andra föräldern efter ett drygt halvår.
Inte alla som blir föräldrar är sunda, skötsamma och ansvarstagande. En del är kriminella. En del är missbrukare. En del är omogna och struliga. Ibland är det helt enkelt bäst att den av föräldrarna som har mest ordning på sig själv tar huvudansvaret för det lilla barnet.
Om föräldraförsäkringen förlorar sin elasticitet kommer vi att få se en lavin av nya vårdnadstvister i syfte att säkra att föräldrapenningen tillfaller den mest lämpade. Många som kanske inte är superkvalificerade som föräldrar skjuts i så fall onödigt långt bort från sitt barns liv.
Idén om individualiserad föräldraförsäkring är sympatisk men saknar klassanalys och utgår från att alla barn har två stabila, skötsamma, sammanboende föräldrar.
Det är frestande att ta den enkla vägen och tvinga fram jämställdhet. Men priset vore för högt.