Redan i den borgerliga alliansens första regeringsförklaring meddelades att ett globaliseringsråd skulle inrättas. Tanken var att kunniga ledamöter från olika delar av samhället skulle ”ta fram ekonomisk-politiska strategier och bredda det offentliga samtalet om vad som krävs för att Sverige ska hävda sig i en värld präglad av fortsatt snabb globalisering”. Förebilden var det danska globaliseringsrådet, som letts av statsminister Anders Fogh Rasmussen personligen. I den svenska versionen deltog inte Fredrik Reinfeldt men väl ett antal statsråd.

Av rådets slutsatser, som publicerades i maj, har det inte blivit mycket. Diskussionen tog slut före sommaren och förslagen drivs inte framåt. På gårdagens DN Debatt uttryckte flera av ledamöterna besvikelse över att deras omfattande arbete inte tagits på allvar av regeringen (läs: Moderaterna). Det dröjde nästan fyra månader innan det blev klart att utredningen över huvud taget skulle skickas på remiss; beslutet togs i förra veckan. Men de tyckande instanserna är få och remisstiden är kort. Alldeles uppenbart vill statsministern och finansministern inte ha någon diskussion om ämnet, det vill säga Sverige och globaliseringen.

Denna nonchalanta inställning till rådets arbete – över 30 stycken delrapporter samt två slutrapporter – är obegriplig. Den är dessutom oförskämd mot alla dem som engagerat sig i tron att ansträngningen skulle bära någon frukt. Om det är så här staten behandlar stora utredningar, varför ska fackföreningsledare, forskare och chefer för internationella storföretag ställa upp nästa gång regeringen kallar?

För Sveriges del är hanteringen olycklig, eftersom den ekonomiska krisen ökat behovet av framtidsdebatt och reformer av ekonomin. De moderater som kritiserat Globaliseringsrådet för dess förslag om att avskaffa värnskatten och förändra arbetsrätten, missar att utredningen handlar om så mycket mer än marginalskatter och las.

I rådets slutrapport lyfter författarna bland annat fram behovet av ett mer kunskaps- och kvalitetsinriktat utbildningssystem. De vill också förändra skatterna så att dessa bättre premierar företagande och utbildning. Rådet för en utförlig diskussion om framtiden för den svenska sjukvården och äldreomsorgen. Inom ramen för en solidariskt finansierad offentlig sektor kan fler privata producenter öka konkurrensen och medborgarnas valmöjligheter. Idéerna är spännande och borde ge uppslag till många diskussioner.

Man analyserar också det så kallade utanförskapet och argumenterar för att trösklarna på arbetsmarknaden måste bli lägre, så att invandrare och ungdomar lättare kan få ett jobb.
Att en miljon svenskar, cirka 20 procent av arbetskraften, alltjämt får sin inkomst från bidragssystemen är ett misslyckande som kräver nytänkande och politisk reformvilja. Regeringens kamp mot detta utanförskap var huvudfrågan inför det förra valet. En del välbehövliga reformer har också genomförts, såsom striktare kontroller i socialförsäkringarna och lägre skatt för den som jobbar.

Men om utanförskapet ska minska och Sverige klara sig bortom krisen krävs en förmåga att tänka nytt. Färska idéer måste prövas – och förkastas.

Men det förutsätter att ansvariga politiker är beredda att diskutera de förslag som faktiskt presenteras för dem. Statsråden behöver inte hålla med om allt, men att tacka nej till diskussionen vittnar om ett farligt tunnelseende.

DN 1/10 2009