Ut går Lars G Josefsson – in kommer Øystein Løseth. Så ser rockaden ut i Vattenfall efter de senaste dagarnas offentliga dragkamp mellan näringsministern Maud Olofsson (C) och den avgående vd:n Lars G Josefsson.

I detta maktspel finns ingen vinnare. Maud Olofsson demonstrerar oroande ledaregenskaper när hon bedriver ägarstyrning genom att desavouera såväl styrelse som bolagsledning via massmedier. Helt i onödan har Vattenfall skadats av populistiska uttalanden om ”förtroendekris”, som om var och varannan svensk skulle ha associerat bolaget med problem.

Om det råder en förtroendekris så har den uppstått till följd av den senaste tidens öppna konfrontation mellan företagsledning och näringsdepartement. Det upprepade talet om kris har blivit självuppfyllt.

Problemen förstärktes av Lars G Josefssons artikel på DN Debatt i förra veckan som delvis bekräftade kritikernas analys. Inlägget var tänkt att dämpa de skeptiska, men bidrog till att snabba på processen med ett vd-skifte.

Slutet blev snopet för koncernchefen Josefsson. Han hade kunnat lämna bolaget under ordnade former inom de närmaste åren, men drabbades av politikens nyckfullhet och krav på rättänkande.

Man kan ha synpunkter på hur Vattenfall hanterat vissa säkerhetsfrågor samt kommunikationen med omvärlden. Men det går inte att komma ifrån att bolaget ur ett ekonomiskt perspektiv har varit mycket välskött. Sedan Josefsson började som vd år 2000 har företaget gått från att vara en traditionell oligopolaktör på den nordiska marknaden till att bli ett ledande europeiskt energibolag. På kort tid har ett internationellt storföretag med bas i Stockholm växt fram.

Detta är precis vad både borgerliga och socialdemokratiska politiker brukar efterlysa, och i förlängningen hade bolaget kunnat börsintroduceras och privatiseras.

Men för näringsminister Maud Olofsson och delar av den rödgröna oppositionen har detta tydligen inte räckt, ty deras syfte med Vattenfall är ett annat. Agendan är att använda företaget som en experimentverkstad för kostsamma och potentiellt äventyrliga favoritprojekt kring vindkraft och annan förnyelsebar elproduktion. Pengarna till detta vill de ta både från subventionssystemet med elcertifikat och från vinsterna inom kärnkraft, vattenkraft och kol.

Att Vattenfall i stället försökt inrikta sig på lönsamhet samt tekniska och miljömässiga förbättringar av befintliga anläggningar, liksom nyinvesteringar i kärnkraft, har setts med onda ögon. Men såväl den nuvarande borgerliga som de tidigare socialdemokratiska regeringarna har på goda grunder sanktionerat strategin.

Är Vattenfalls agerande i Tyskland ett misslyckande? Problemet har varit informationen till allmänheten om säkerheten, inte att bolaget investerat i brunkol eller försäkrat sin kärnkraft.
Den som vill vara stor på den tyska marknaden kan inte undvika smutsig kolkraft, eftersom landets politiker tidigare bestämde sig för att avveckla kärnkraften – ur klimatsynpunkt ett beklagligt beslut som med den nya regeringen kan komma att ändras.

När det gäller den omtalade försäkringen vid en katastrof har frågan getts orimliga proportioner. Det ekonomiska skräckscenario som målats upp förutsätter en olycka i Tjernobylklass. Om en sådan verkligen skulle inträffa – i sig osannolikt eftersom de tyska reaktorerna till skillnad från de sovjetiska är inneslutna – finns betydligt allvarligare problem att hantera än den ekonomiska framtiden för Vattenfall.

Maud Olofsson står på skakig mark när hon skickar sina projektiler mot Lars G Josefsson via tv, tidningar och radio. Den senaste tidens turbulens är inte skapad av företaget utan av näringsministern. Det är hennes impulsiva agerande som åstadkommit en allvarlig förtroendeskada både på henne själv och på Vattenfall. Om Olofssons energipolitik görs till bolagets nya strategi blir priset för skattebetalarna högt.

DN 17/11 2009