Socialdemokrater talar gärna om ”rege­ringsmaktens förfall” när borgerliga ministärer har svårt att hantera inre motsättningar. Det är ett kraftfullt uttryck, som för Socialdemokraterna har den extra poängen att det anspelar på ett berömt citat av Rickard Sandler: ”Det är bättre att denna regering faller än att regeringsmakten lämnas att förfalla.”

Sandler yttrade dessa ord innan han avgick som statsminister i juni 1926. Då var Socialdemokraterna ännu ett parti bland andra och svensk politik präglad av täta regeringsskiften.

Sandler markerade att även en minoritetsregering måste agera med auktoritet. Under den långa period som Socialdemokraterna senare kom att sitta i regeringsställning blev det en del av självbilden att de hade en förmåga som andra saknade, att socialdemokrater bättre än några andra förstod vad som ligger i regeringsansvaret.

Den undermeningen var tydlig när Olof Palme under de borgerliga regeringsåren 1976–82 talade om regeringsmaktens förfall.

När Centerledaren Olof Johansson i juni 1994 avgick som miljöminister medan de övriga centerstatsråden satt kvar, var det Ingvar Carlssons tur att tala om regeringsmaktens förfall. Och i det fallet var uttrycket verkligen på sin plats.

Att det bara var tre månader kvar till riksdagsvalet kan möjligen ses som en förklaring till den okonventionella lösningen. Ett förfall var det likväl. Från den dagen var regeringen Bildt att betrakta som en expeditionsministär.

Mona Sahlin är ännu inte statsminister. Men eftersom hon leder en allians som gör anspråk på att utgöra ett regeringsalternativ är det som blivande statsminister hon måste bedömas.
Hennes ledarskap har hittills varit gans­ka vagt. Det var ett svaghetstecken att Sahlin hösten 2008 lanserade en allians med Miljöpartiet som hon bara några dagar senare tvingades överge sedan delar av hennes parti protesterat mot att Vänsterpartiet lämnats utanför.

Man kan också tycka att de gemensamma utspel som de tre partierna tidigare har gjort om försvarspolitik och sjukförsäkring har varit påfallande substanslösa. Afghanistanfrågan till exempel utelämnades helt.

Vem man bildar allians med och vad man skriver ihop sig om före valet är dock upp till varje parti att självt bestämma. Det finns olika modeller och anständiga argument såväl för att skapa tydliga allianser som för att behålla viss handlingsfrihet till efter valet.

Det senaste beskedet att de rödgröna går till val på att om två år hålla folkomröstning om Förbifart Stockholm innebär något helt annat. Nu handlar det om ledande politikers hållning till regeringsmakten och deras syn på vilket ansvar som följer med den.

Det finns frågor av konstitutionell karaktär som är lämpliga att hänskjuta till folkomröstning. Om Sverige skulle gå med i EU eller inte var en sådan fråga. Det är däremot inte byggandet av en motorväg runt Stockholm.

Skälet till att den nu ska lyftas bort och hänskjutas till invånarna i Stockholms län att avgöra är inte heller att det finns ett starkt tryck underifrån. Det är bara politisk oförmåga som ligger bakom. Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet vill ha makten men orkar inte göra de sakpolitiska kompromisser som krävs för att de ska kunna regera tillsammans.

Innan de ens vunnit regeringsmakten har de rödgröna valt att devalvera den. Enda skälet att detta inte kan beskrivas som regeringsmaktens förfall är att Mona Sahlin fortfarande bara är oppositionsledare.

DN 22/4 2010