”Jag är inte längre så naiv om politikens möjligheter. [En] sund skepticism, ibland gränsande till cynism, har fått sin plats i mitt politiska värv”. Citatet för tankarna till statsminister Fredrik Reinfeldt men orden tillhör inte honom utan familjeföretagaren och lokalpolitikern Antonia Ax:son Johnson, som i söndags skrev på DN Debatt.
 

Hon har tröttnat på en politik som gynnar det ansiktslösa ägandet på bekostnad av det privata. Hon ogillar skarpt att de statliga AP-fonderna, som förvaltar svenskarnas pensionspengar, ska lägga sig i näringslivets lönesystem.Regeringen borde ta till sig av kritiken, särskilt stats- och finansministern som håller i taktpinnen. Pensionssystemet ska maximera svenskarnas framtida pensioner, inte styra näringslivet. Det skapar ett farligt prejudikat för kommande regeringar.
 

Under våren har Fredrik Reinfeldt flera gånger låtit viktiga principer stå åt sidan för kortsiktig taktik. Först lyssna, sedan leda. Valet 2010 ska vinnas oavsett hur många heliga kor som offras på populismens altare.
 

Värnskatten, som gör det mindre lönsamt för höginkomsttagare att arbeta, är ett slag i ansiktet på dem som ägnar flera år åt en högre utbildning, eller driver ett företag. Den avskräcker högkvalificerad arbetskraft att komma hit.
 

Reinfeldt viftar bort skattens kritiker. Han vill ”värna välfärden”. Något nyanserat resonerande kring att skattens avskaffande skulle vara självfinansierande genom att de som tjänar mest skulle arbeta mer förs inte.
 

Nymoderaternas skattekramande lämnar onekligen fältet öppet för andra partier att lyfta fram högskattesamhällets baksidor. Fler svenskar måste vara villiga att ta den risk som det innebär att starta företag och anställa. Då måste det löna sig att arbeta, i alla inkomstlägen.
 

Värnskatten var en del i Globaliseringsrådets genomarbetade rapport om hur Sverige ska stärka sin attraktionskraft i en världsintegrerad ekonomi.
 

Andra delar i rapporten ignoreras på motsvarande sätt. Lagen om anställningsskydd, LAS, med dess princip om ”sist in först ut” borde skrotas, även om lagen i dag är full av kryphål.
 

Den bidrar till den höga ungdomsarbetslösheten i Sverige och är en otidsenlig kvarleva från sjuttiotalet. Centerledaren Maud Olofsson är alltför ensam i sin kritik av lagen.
 

Utan att blinka offrade statsministern AP-fondernas självständighet när fondernas riktlinjer politiserades i våras.
 

Visserligen tog finansmarknadsminister Mats Odell debatten men huvudansvaret för att våra pensionsförvaltare nu ska ta hänsyn till en politisk dagslända ligger ändå hos Reinfeldt och Borg.
 

Deras inflytande på regeringens politik kan inte underskattas, vilket förre försvarsministern Mikael Odenberg bittert fick erfara. Finansministern drog det längsta strået när det kom till försvarsanslagen och Odenberg avgick.
 

Vurmen för värnskatten och LAS samt ingreppen i AP-fonderna är exempel på en regering som alltför ofta gör populismen till princip.
 

Regeringen borde vara en progressiv kraft som värnar och rustar Sverige för globaliseringen. Då går det inte att samtidigt jaga snabba klipp i opinionen.