Man kan närma sig Sveriges Radios inslag om organdonation från flera håll. Ett är att fundera över den fråga som Sifo ställt och som refererades i gårdagens Eko-sändningar. Skulle du, om det vore lagligt, kunna tänka dig att sälja en njure till landstinget för 300.000 kronor?

Och jodå. Det kunde 22 procent av de tusen personer som tillfrågats. Vilka förbehåll som döljer sig i svaren får vi inte veta. Kan det vara: Ja, om jag inte behöver den själv? Eller ja, om jag behövde pengarna? Eller kanske ja, om det inte innebär några medicinska risker för min egen del?

Men låt gå för osäkerheten i svaren. Bör svenskar ges rätt att sälja en njure som de anser sig klara sig utan?

Det finns tveklöst argument för. En legal organhandel skulle både rädda liv och spara pengar. Stämmer svaren och donationsviljan bara någorlunda finns det helt plötsligt fler njurar än människor som behöver dem. Ingen skulle behöva dö på grund av organbrist.

Dialysbehandling, som används för att rena blodet i väntan på en ny njure, är en dyr verksamhet. Även om det skulle vara landstinget – och inte den sjuke – som betalar vore det en lönsam affär.

Men det saknas sannerligen inte heller argument emot. Ingen kan i förväg säga vem som i framtiden kan behöva en reservnjure. Därför är det så fiffigt att vi utrustats med två. Den ena kan sluta fungera utan att det vållar oss några egentliga problem eftersom det går att leva ett utmärkt liv med bara en.

I kön för en ny njure står personer som har fel på båda. Så risken för en människa som bara har en njure är större – även om den heller inte ska överdrivas. Och det är förstås skillnad att som familjemedlem ta den risken för att en anhörig ska kunna överleva mot att göra det för 300.000 kronor och en människa man inte känner.

Ett mer praktiskt argument emot är att Sverige skrivit under en FN-konvention som förbjuder organhandel. Men även om vi inte var förpliktigade av en konvention hade det varit fel. Huvudsakligen för att detta marknadstänkande kolliderar med ett humanistiskt ideal. Att prissätta organ, som om individen vore en levande lagerlokal för diverse reservdelar, är inte förenligt med en sådan syn på människan.

För den som är sjuk, som står i kön och kanske riskerar att dö där, kan det vara svårt att hålla principer om människovärdet högre än den egna längtan efter att överleva. Det är därför inte konstigt att vissa packar sin väska och inhandlar en njure i ett land där det – legalt eller illegalt – låter sig göras. Hur ska de svenska läkarna och rättsvårdande myndigheterna förhålla sig till det?

Också här finns lagstiftning att luta sig mot. Om njuren införskaffats illegalt – annars inte – kan och bör personen lagföras i Sverige. Men det är inte vårdens uppgift att anmäla. Varken moraliskt eller juridiskt.

Sekretesslagen behövs för att också den som varit inblandad i något olagligt utan fruktan ska kunna söka sjukvård i stället för att ligga och dö hemma. Undantag från tystnadsplikten finns. Vårdanställda får kontakta polisen om de kommer i kontakt med exempelvis mördare och spioner. Däremot inte om de träffar på någon som köpt sig en njure illegalt.

Det är möjligt att det inte blir några polisanmälningar mot organshoppare om inte läkarna anmäler. Men då får det vara så. Däremot bör polisen inte se mellan fingrarna om den – mot förmodan – får in anmälan från något annat håll. Också sjuka människor är straffrättsligt ansvariga för sina handlingar. Att någon är desperat är inget juridiskt fribrev.

I andra änden, i en fattigare del av världen, fanns kanske en annan desperat person. Om vi menar allvar med våra ideal om alla människors lika värde måste vi i denna svåra etiska konflikt ändå alltid ta ställning för den som faktiskt är brottsoffer.