I årtionden har socialdemokraterna odlat ett antal myter om Sverige. En har gällt vår så kallade neutralitetspolitik, som påstods ge landet en "unik" röst på världsscenen. En annan har rört vår välfärd, som sades överstiga alla industriländers.

I många valrörelser har dessa vanföreställningar tjänat partiet väl. I den kommande folkomröstningen om euron fungerar de som ett stort handikapp för jasidan.

Vi berörde häromdagen hur svårt det är för Anna Lindh och Göran Persson att argumentera för mer inflytande i EU, när man så länge satt utanförskapets fördelar på piedestal. Minst lika svårt är det emellertid att tala om behovet av en djupare ekonomisk integration i Europa, när man i årtionden berättat sagor om den svenska välfärden. Nejsidan har naturligtvis fattat galoppen. De kör en repris av socialdemokraternas valrörelse förra året då väljarna gavs intrycket att välståndet flödade och att företagsflykten var illa maskerad propaganda från näringslivshögern.

Den gången missbrukade statsminister Göran Persson den offentliga statistiken. Han överdrev de senaste årens ekonomiska utveckling i Sverige och ställde den mot problemen i några av de stora EU-länderna. Nu försöker nejsidan göra något liknande: man pekar på de svenska tillväxtsiffrorna men upplyser inte väljarna om att vår relativa köpkraft faktiskt har försämrats de senaste åren. I OECD:s välståndsliga har Sverige fortsatt att åka rutschkana, från plats 16 år 1998 till plats 18 förra året.

Det här är naturligtvis inga stora förändringar. Men om man ser dem i ljuset av positionen för tre decennier sedan, då Sverige tillhörde den absoluta världstoppen, så stärks mönstret av att vår välståndsbas långsamt eroderas. Inte ett enda av Sveriges 50 största bolag har startats sedan 1970, och de 100-åriga verkstadsföretag som dominerar svensk ekonomi går antingen dåligt eller har planer på att flytta utomlands.

Det här är ett skifte som kommit smygande och som ännu inte avspeglar sig fullt ut i hushållskassorna. Effekterna är långsiktiga. Att norpa två procent av någon varje år märks först efter en längre tid.

I EMU-valrörelsen har Göran Persson försökt tydliggöra sambandet mellan den offentliga sektorns finansiering och företagens välgång. Det är utmärkt. Problemet är att detta budskap är ytterst svårsålt i Sverige på grund av den sega mytbildningen.

Nästan varje dag framträder någon orolig väljare i teve och frågar om den svenska välfärden - som är "bäst i världen" - kommer att försämras om det blir ett ja till euron. Få tycks vara medvetna om hur missvisande denna bild är, både av Sverige och av våra europeiska grannländer.

Låt oss ta vården som ett exempel. Det är sant att kvalitet inte enbart kan mätas i hur mycket pengar man lägger ner. Jämlikhet och tillgänglighet är också viktiga mått. Men när Världshälsoorganisationen WHO vägde in sådana aspekter i en internationell jämförelse för några år sedan hamnade Sverige på en futtig 23:e plats, strax före Colombia. Toppade rankingen gjorde för övrigt Frankrike - ett land som används som avskräckande exempel i eurovalrörelsen.

Ett annat av nejsidans favoritexempel är Tyskland. Där är det många som protesterar mot att regeringen planerar att avgiftsbelägga läkarbesöken, som tidigare var gratis. Nu ska de som mest kosta 92 kronor. Dessutom ska var och en betala 10 procent av läkemedelskostnaden själv, dock aldrig mer än 90 kronor per läkemedel.

Så ser verkligheten ut nere på kontinenten - även om den har svårt att tränga igenom det svenska rastret av självtillräcklighet och självgodhet.

Det är ingen enkel myt att slå hål på under en kort EMU-kampanj. I synnerhet inte om man tillhör ett parti som under lång tid livnärt sig på den.