Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Ledare

Putins ogiltiga frånvaro

Gladare dagar. Angela Merkel och Putin 2007.
Gladare dagar. Angela Merkel och Putin 2007. Foto: Foto: AP

Mannen som brukade vara överallt var plötsligt ingenstans.

Det var den 5 mars som Rysslands president Vladimir Putin senast sågs i offentligheten. Därefter har han uteblivit från flera planerade politiska evenemang.

Putins försvinnande har skapat en kökkenmödding av teorier, rykten och skämt, det ena påståendet van­sinnigare än det andra. Har presidenten behandlats för influensa, cancer, en stroke eller bara gjort illa ryggen? Har han genomgått en plastikoperation? Är han pappa till en nyfödd dotter, och skedde födseln i så fall i Schweiz?

På Twitter växte sig teorifloran extremt ymnig, bland annat i form av det populära temat ”Putin är död”.

Till de mer envisa ryktena hör att presidenten blivit avsatt i en kupp. Men om så skulle ha skett – har det med mordet på oppositionspolitikern Boris Nemtsov att göra? Och vilka är i så fall kuppmakarna? Blir det rentav en ännu mer hårdför tsar som tar över och får oss att se på Putineran med nostalgi?

En särskild källa till förvirring var förstås det faktum att Kreml publicerade bilder som skulle föreställa presiden- ten utförande sina plikter – bilder som sedan av ryska journalister påstods ha tagits vid helt andra, tidigare tillfällen.

Precis som under Sovjetunionens tid är kremlologerna osäkra och oense om hur man ska tolka det som sker. Inte mycket tycks dock tyda på en regelrätt kupp. Och alla presidentens män, ledda av talesmannen Peskov, viftar irriterat med händerna: cirkulera, här finns inget att se, allt är normalt.

En sak är säker: en sorts svar kommer att ges de närmaste dagarna. Nu ska nämligen det officiella Ryssland fira årsdagen av annekteringen av Krim. I ett land med den största kärlek till ­jubileer och parader vore det otänkbart med en frånvarande huvudperson.

Hur långsökta en del av teorierna och skämten om Putins försvinnande än är så ligger det stort allvar i verkligheten bakom. Oavsett vad som orsakat presidentens frånvaro är cirkusen som omgett den ett tydligt bevis på ett osunt säkerhetspolitiskt klimat. Ledaren för en stormakt ska inte kunna hålla miljarder människor på halster genom att försvinna ur strålkastarljuset under några dagar. Det är ohållbart för både Ryssland, dess grannar och övriga världen att personkulten, misstron och osäkerheten tillåtits gå så här långt. Det sista världen, och inte minst det ryska folket, behöver är en ny Sovjetstat.

Från ryska hökar och deras vänner i väst talas det allt oftare om att reaktionerna på landets politik präglas av ”russofobi”. Men det är en stor missuppfattning att omvärlden skulle ha något emot landet och ryssarna eller se dem som en sorts naturlig fiende. Tvärtom har ”väst” sällan mått så bra som under åren efter kalla kriget när det stod som närmast ”öst” och en ny världsordning av samförstånd och tillit syntes både möjlig och realistisk.

Däremot har Rysslands omvärld all anledning att känna sig oroad av, och reagera starkt på, när landet går ifrån inställningen att suveräna stater har rätt att styra sig själva. Framför allt när det angriper sina grannar, vars gränser är erkända, odiskutabla och okränkbara.

Väst fruktar inte ett starkt Ryssland med självförtroende utan ett oförutsägbart, aggressivt Ryssland som steg för steg avvecklar demokratin och ser omkringliggande stater som sin egen lekplats. Ett sådant land behöver inte isoleras av omvärlden, det isolerar sig självt.

Kremlologerna må spekulera i hur länge Putin kan vara borta innan det är kris på allvar. En ännu viktigare fråga är hur länge Ryssland kan distansera sig från det demokratiska väst. I tider av vapenskrammel och sanktioner är det viktigt att påminna om att det finns en annan väg, en som inte kommer att ha vinnare och förlorare utan leder till största möjliga välstånd för samtliga inblandade. Den vägen går via fred, nedrustning, öppenhet, fungerande rättsstat, handelsutbyte, marknadsekonomiska reformer, fria medier och demokrati.

Ett tag såg Kreml ut att på allvar ta ut kursen och svänga in på just den vägen. Det kan mycket väl göra det igen, och första steget är att upphöra med alla aggressioner mot Ukraina.

Ryssland, och dess president, är välkomna tillbaka.

Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.