Egyptens gator fylls av ropen ”Ned med Mubarak”. För USA och Europa gäller det att på alla sätt stödja folkets strävan efter demokrati, frihet och utveckling.
Massiva protester rullade efter fredagsbönen åter genom Kairo och flera andra egyptiska städer. Kravallpolis mötte de många tusen demonstranterna med tårgas, gummikulor och arresteringar. Myndigheterna blockerade internet och stängde mobiltelefonnätet för att hindra människorna att kommunicera.
För information är makt. I både Tunisien och Egypten har nya sociala medier varit en viktig faktor i mobiliseringen av protesterna, men alla nya kanaler har också spritt revoltens budskap från Tunis till Kairo och från Algeriet till Jordanien och Jemen.
Var det slutar går inte att veta. Tunisien är ett litet land med 10 miljoner invånare, och inte ens där är det givet vilken karaktär ett framtida styre får. Egypten, med över 80 miljoner människor, skulle vara så mycket viktigare för ett demokratiskt genombrott i arabvärlden. Sannolikt är också förtryckarnas motståndskraft större.
Egyptens president Hosni Mubarak har styrt i 30 år, med ett nationellt undantagstillstånd i botten. Små tandlösa oppositionspartier har tolererats, men i valet i december fann Mubaraks parti det lämpligt att öka sin röstandel från 75 till 95 procent. Det islamistiska Muslimska brödraskapet är förbjudet, och verkliga dissidenter kastas i fängelse och torteras.
I presidentvalet i september hade Mubarak säkert tänkt vinna igen, alternativt lämna över tronen till sin son Gamal. Ärvda presidentposter har blivit en allt vanligare tradition i arabländerna.
Precis som i Tunisien är explosionen i Egypten en självantändning, inget organiserat uppror. Två tredjedelar av egyptierna är under 30 år, men de ungas väg framåt blockeras av gamla eliter, in-effektivitet och korruption. 40 procent av landets befolkning lever på under 15 kronor om dagen, de som har råd att skaffa utbildning får inget jobb i alla fall.
Spontaniteten är både resningens styrka och svaghet. Regimen hade svårt att förutse utvecklingen, men oppositionen saknar riktning och ledare. Muhammad ElBaradei, FN:s atomenergiorgan IAEA:s förre chef, har återvänt till Kairo och ska ha satts i husarrest. Men vilket stöd han har är högst oklart.
Arabvärldens, och därmed islams, rykte i västvärlden har skadats av dess oförmåga att skapa demokratiska samhällen. Det har dock knappast med islam att göra: Turkiet och Indonesien är exempel på stora muslimska länder där folkstyret fungerar hyggligt.
Å andra sidan har USA och Europa aldrig gjort tillräckligt för att uppmuntra och stödja en demokratisk utveckling i Mellanöstern och Nordafrika. Tvärtom: det som skorrat mest i det amerikanska uppträdandet är att man stagat upp alla möjliga arabiska diktatorer.
President Barack Obama nämnde Tunisien men inte Egypten i sitt stora tal i veckan. Utrikesminister Hillary Clinton har både kritiserat auktoritära regimer i allmänhet och talat om Egypten som en stabil allierad. Må så vara att Bushadministrationens offentliga kritik av Mubarak inte gav några synliga resultat, men någon måtta får det vara på hyckleriet.
EU har också samarbetat med autokraterna i Nordafrika, en till synes bekväm bastion mot islamistisk terror och illegal invandring. Efter Tunisien har ett nymornat intresse för demokrati väckts.
Det är vår skyldighet att såväl politiskt som ekonomiskt stödja en demokratisering. Kan vi säga till Kina att mänskliga rättigheter och frihet är universella värden måste vi också kunna säga det till arabvärldens despoter. Även om islamistiska extremister oroande ofta skymtar i bakgrunden.
DN 29/1 2011