Landsbygdsminister Eskil Erlandsson har varit föredömligt tydlig när han argumenterat för behovet av en grundläggande förändring av fiskepolitiken.
Efter trettio års utfiskning behövs det en radikal reform för att förhindra kollaps av bestånden. Både fisken i havet och de som arbetar i näringen skulle vinna på långsiktigt hållbara regler.
Glädjande nog har en växande opinion i Europa insett detta. Ett upprop med krav på hållbar fiskepolitik har skrivits under av en miljon medborgare. Och i början av februari röstade en överraskande stor majoritet i Europaparlamentet för långtgående förändringar.
Miljöpartiets Isabella Lövin har varit en av de drivande bakom parlamentets ställningstagande, som enligt henne var ”helt banbrytande”. Bakom reformkraven stod också många parlamentariker från länder som brukar försvara näringens kortsiktiga intressen.
Parlamentets beslut innebar bland annat stopp för allt överfiske, kvoter för att bygga upp bestånden till hållbara nivåer senast 2020 och förbud mot att kasta oönskad men fullt ätbar fisk över bord till havs.
Enligt kommissionens uppgifter kastas 23 procent av all fisk tillbaka i havet eftersom det inte lönar sig att ta fångsten in till land. Att få ett stopp på detta missbruk är angeläget. Dumpningen av fullt ätbar fisk är ett gigantiskt och destruktivt resursslöseri.
Men Europaparlamentet kan inte på egen hand införa nya regler i EU. För lagstiftning krävs en överenskommelse med ministerrådet, medlemsstaternas beslutande organ, och där har alltså ministrarna nu lagt in bromsen.
De nattliga förhandlingarna i Bryssel ledde dessvärre till att viktiga delar av den kommande reformen försvann. Stora fiskenationer som Frankrike, Spanien och Portugal försöker framför allt skydda fiskenäringen här och nu, trots att de borde inse att det inte kommer att finnas några jobb kvar om fisken i haven försvinner.
Därför motsätter de sig bland annat ett förbud mot dumpning av oönskad fisk. Fiskeministrarna vill i stället ha en gradvis förändring och minska tillåten dumpning från 9 till 7 procent av fångsterna mellan 2014 och 2019.
Det är mindre än vad många länder ville, men långt ifrån det totalstopp som Sverige har pläderat för. Eskil Erlandsson är besviken och i en intervju med Ekot gör han bedömningen att utkasten av fisk ”kommer att fortsätta på ungefär samma sätt rätt många år framöver”.
Lyckligtvis är sista ordet inte sagt än.
Nu ska rådet, parlamentet och kommissionen försöka bli överens i en så kallad trialog. Förhandlingarna ska inledas i mars och beräknas vara klara i juni. Europaparlamentet kommer att ha en stark position, eftersom så många folkvalda parlamentariker står bakom kravet på stora förändringar, och kommissionen förespråkar också en stor reform. Förhoppningsvis kan parlamentet och kommissionen tillsammans sätta press på rådet.
Men samtalen mellan de tre parterna i EU:s lagstiftningsmaskineri kommer inte att ske öppet, vilket innebär en risk. Därför behövs det fortsatt debatt och opinion som kan påverka förhandlarna i de slutna rummen.
Bristen på insyn ökar faran för kompromisser som urholkar den reform som fisken i haven, de som arbetar i näringen och alla medborgare i Europa så väl behöver.