Socialförsäkringar är inga riktiga försäkringar. Det gör sannolikt ”försäkringarna” sämre och mindre effektiva. Och försäkringstagarna mer osäkra på vad de egentligen kan kräva.
Den som drabbas av ett vindsinbrott och saknar hemförsäkring får ingen ersättning. Få tycker detta är märkligt. Ty det är så försäkringar fungerar. Utan någon premieinbetalning – heller ingen utbetalning.
Riktigt så är det inte med Sveriges socialförsäkringar. Riksrevisionen har i ett par publikationer försökt reda ut i vilken grad våra allmänna försäkringar är just försäkringar eller bidrag – och hur det påverkar effektiviteten. Tre kriterier på ”försäkringsmässighet” har använts:
1. Att avgifter från de försäkrade finansierar försäkringen. Att eventuellt överskott går tillbaka in i försäkringen.
2. Att alla avgifter ger rätt till skydd och att enbart de som betalat är försäkrade.
3. Att de försäkrades intressen är det som styr försäkringens finansiering och villkor.
Det finns grupper i Sverige som är försäkrade av allmänna försäkringar utan att vara med och betala för dem – eller betala fullt ut. Vissa tillåts behålla sin sjukpenninggrundande inkomst utan att arbeta. Omvänt finns andra som betalar till försäkringarna men som inte åtnjuter något skydd eller åtminstone inte samma skydd som de betalar för. Alltså finns ingen självklar koppling mellan premieinbetalningar och försäkringsskydd.
Således är det missvisande att tala om våra allmänna försäkringar som om de vore renodlade försäkringar. Dels för att det leder tanken fel, dels för att det gör oss blinda för de effektivitetsförändringar som större mått av försäkringslösning skulle kunna medföra.
Bara en sådan sak som att redovisa premien. Om anställda fick veta hur stor del av lönen de avstått och vad de fått för den (och att delar av den ibland gått rätt in i statskassan) skulle kunna tvinga fram större effektivitet och mer av krav från de försäkrade. Jan Bröms har på uppdrag av Riksrevisionen listat andra tänkbara skillnader. En sådan skillnad skulle kunna vara att svängningarna i exempelvis sjukförsäkringen planade ut.
Och det är klart. Om premierna höjts i samma takt som sjukfrånvaron började raka i höjden hade försäkringstagarna sannolikt varit intresserade av att få veta vad som låg bakom utvecklingen. Har människor plötsligt blivit mycket sjukare eller har tillämpningen av försäkringsvillkoren förändrats?
Dagens omfattande och ofta infekterade diskussioner om vad sjuk- och arbetslöshetsförsäkringen ska täcka saknar motstycke inom de ”rena” försäkringarna. Visst finns gränsfall. Men är det privatbostaden som är försäkrad och båten som stjäls, ja då blir det inga braskande kvällstidningsrubriker.
Men så fungerar inte våra allmänna försäkringar. Där är alla avslag på ersättning nästan per definition fel i allmänhetens ögon. Få bryr sig om att ta reda på vad ”försäkringen” faktiskt täcker. Kanske är det bristen på raka rör mellan in- och utbetalningar, att det finns ett mått av både fördelningspolitik och bidrag i systemen, som förklarar att fler tycker sig ha rätt till ersättning än som faktiskt har det.
På något vis blir alla lurade. De som hävdar att det rör sig om försäkringar som man själv har betalat för – oavsett om man har det eller inte – och att man därför har rätt att kräva ersättning även när man inte har det och heller inte får det.
De som har rätt till hjälp och som betalat för den men som bromsas för att Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen i nuvarande system i stort sett saknar drivkrafter för att ta reda på hur man arbetar effektivt med att undvika långa sjukskrivningar. De som betalar mer än de ska utan att få något för det.
Målsättningen måste vara klar. Mer av öppenhet. Mer av raka rör. Det är inte rimligt att löntagarna på sina lönebesked saknar uppgifter om hur mycket av lönen som avsatts för olika allmänna försäkringar. Inte heller är det rimligt med en ordning där överskott går in i statsbudgeten eller där underskott ska täckas av samma statsbudget. I alla fall inte om man ska kalla det försäkring.
DN 3/5 2010