Regeringens förändringar i sjukförsäkringen de senaste åren har varit hett omdebatterade. Mindre uppmärksammat är att försäkringens ersättningsnivå med tiden har urholkats.

Att så är fallet har flera skäl. Fackförbundet Kommunal presenterade i veckan en rapport som visar att en tredjedel av dem som är berättigade till sjukpenning får ut mindre än de 80 procent av lönen vid sjukdom som i princip alla ska ha rätt till. Allt fler tjänar helt enkelt mer än de 7,5 bas­belopp som är taket i försäkringen.

Problemet med ett urholkat offentligt försäkringsskydd vid sjukdom är inget nytt, processen har pågått i ett par decennier. Till en del är det ett resultat av ökad lönespridning. Men i viss mån är det ett resultat av att statsmakten har velat smygbeskatta höginkomsttagare.

Resultatet är en allt större andel privata kompletteringsförsäkringar via fack och arbetsgivare. På tio år har antalet tilläggsförsäkrade nästan femfaldigats och uppgår nu till nära en halv miljon människor. Dessa betalar i praktiken dubbelt för sitt försäkringsskydd, inte alltid medvetna om att så är fallet vilket kan förklara varför frågan inte debatterats livligare.

Detta strider mot grundtanken i den svenska modellen om ett generellt socialförsäkringsskydd – lika för alla. När allt fler inte får tillbaka vad de betalar in minskar på sikt stödet för socialförsäkringarna som idé. De stora förlorarna på en sådan utveckling skulle vara låginkomsttagarna, däribland många av Kommunals medlemmar, som förbundet mycket riktigt konstaterar.

Tanken med generella socialförsäkringar är i grunden god. Den som drabbas av sjukdom ska inte samtidigt behöva hamna i ekonomiskt trångmål. En olycka ska inte behöva komma i sällskap av en annan. Genom att socialförsäkringarna i princip ska omfatta alla på arbetsmarknaden sprids även riskerna mellan olika yrkeskategorier. Försäkringen fungerar därmed som en mer legitim form av omfördelning än vad ren beskattning gör i mångas ögon. Därför är det olyckligt om beskattningsinslagen i försäkringen ökar.

Principiellt vore det allra bästa om socialförsäkringarna lyftes ur statsbudgeten på samma sätt som pensionerna. I likhet med pensionssystemet, borde de allmänna försäkringarna mot sjukdom, arbetsskador och arbetslöshet helst placeras utanför riksdagen och skötas som försäkringar.

En självständig sjukförsäkring på egna ben – där det precis som med pensionerna skulle vara raka rör mellan avgifter och utbetalningar – vore av stort värde. Ett självfinansierande system skulle öka legitimiteten och rättsäkerheten och motverka förekomsten av politiska påtryckningar från olika grupper. Om pengarna inte räcker bör ersättningen sänkas, reglerna skärpas eller avgifterna höjas. Men resultatet kan lika gärna bli generösare villkor eller lägre avgifter.

Förslaget kan möjligen tyckas utopiskt. Politiker släpper ogärna ifrån sig bestämmanderätt och medföljande handlingsutrymme. Frågan är om den sittande socialförsäkringsutredningen vågar gå så långt. Men det går att ta steg på vägen. Sverige har varit en föregångare på pensionsområdet internationellt. Vi borde även kunna vara ett föredöme när det gäller social­försäkringarna.