Folkomröstningen om euron är fortfarande en öppen historia.
Det kan bli ett ja den 14 september, och det mesta fortsätter som förut fast med nya sedlar och mynt.
Det kan bli ett nej, med smygande konsekvenser för Sveriges tillväxt, inrikespolitiska landskap och position i Europa.
Ett tredje alternativ är att det blir ett verkligt rungande nej, alltså om sommarens opinionsläge skulle omsättas i omröstningsresultat. Då väntar kravet på ny folkomröstning om utträde ur EU, ränteturbulens och spekulation mot kronan. Utan EMU:s tredje steg skapas en osäkerhet om de två första, och osäkerhet är den ekonomiska stabilitetens värsta fiende.
Följaktligen spelar det roll hur stor marginalen blir, inte bara vilken sida som vinner. För framtiden är det också viktigt hur debatten förs dessa sista veckor fram till folkomröstningen, eftersom vi riskerar att vakna till en ny inrikespolitisk situation den 15 september.
Söndagskvällens partiledardebatt i SVT var på det sättet mycket intressant. Argumenten från ja- respektive nej-sidan var i huvudsak kända sedan tidigare. Det verkligt spännande sades mellan raderna.
Jasidan talar mycket om så kallad mikroekonomi - hur euron påverkar oss som konsumenter, turister eller företagare. Nejsidan håller sig desto mer till makroekonomi - räntor, stabilitet, konjunkturpolitik, centralbanker. Det är uppochnervända världen, med vänsterns företrädare som nationalekonomiska räknenissar och högern som vänner av småfolket och intuitionen.
En dramatisk effekt av detta mönster är att alla - även vänsterpartiet och de gröna - nu är över-ens om värdet av en oberoende riksbank, inflationsbekämpning, stabilitet och gott företagsklimat. Det är en makalös scenförändring på bara några år, och det är till stor del EMU:s förtjänst.
Den svenska budgetsaneringen och återhämtningen av tillväxten under Göran Perssons sju år som statsminister har skett tack vare den normpolitik som ligger i EMU:s stabilitetspakt. Nejpartierna medger detta, men vill ändå stå utanför EMU:s tredje steg. Det finns en bristande logik där, som inte minst Göran Persson börjar bli duktig på att fram- häva.
Varför säga nej till något som fungerar? frågar sig både ja- och nejsidan. Vad Peter Eriksson, Ulla Hoffmann och Maud Olofsson förtränger är att det som fungerar faktiskt är EMU, medan den svenska ekonomin och den svenska kronan, betraktad över en 30-årsperiod, har varit mindre lyckosam.
En annan intressant bieffekt av söndagens debatt var uppluckringen av blockgränserna. På jasidan stod de fyra rationella tillväxtpartierna, med betydligt mer gemensamt förutom euron än de annars vill erkänna. Göran Persson och Lars Leijonborg gjorde bäst ifrån sig i debatten, och blottade en långt större ideologisk samsyn än den som råder mellan regeringen och dess nuvarande stödpartier.
Oavsett om det blir ja eller nej den 14 september har muren mellan socialdemokraterna och folkpartiet blivit lite lägre. Det öppnar på sikt för ett blocköverskridande samarbete som svarar bättre mot verklighetens krav och väljarnas önske-mål än den politik som nu förs.
När det gäller övergången till euron dras debatten fortfarande med en negativ utgångspunkt. Miljöpartiets Peter Eriksson försöker skrämma väljarna med Tyskland genom att uttala ordet "euro" på tyska. Bo Lundgren försöker skrämmas med Ryssland, som vårt enda sällskap runt Östersjön om vi står utanför eurosamarbetet.
Perspektivet begränsas till hotbilder, provinsiell egoism, lutheranskt självplågeri och ändlösa riskbedömningar. Det är bra att debatten är seriös och grundlig, men någonstans på vägen försvinner den centrala politiska och kulturella frågan om vi vill tillhöra Europa av lust och inte bara av tvång.
"Ensam är inte stark", säger Göran Persson. "Det är säkrare att sitta i atlantångaren än i jollen", säger Lars Leijonborg.
Däri har de förstås rätt. Men om jasidan ska vinna den 14 september måste fler vittna om hur roligt det skulle vara att fullt ut bli medborgare i det nya EU.