Det är rätt att försöka förtydliga och begränsa antalet kursplanemål. De senaste 15 årens otydliga styrning av skolan har varken gett frihet eller undervisning av högre kvalitet.
De som ger sig in i den offentliga debatten om skolans läroplan och kursplaner är ofta lika engagerade som partimedlemmarna som diskuterar enskilda ord och formuleringar i partiprogrammet. Någon anser att de praktiska ämnena misshandlas. En annan ser i kursplaneförslagen en katastrofal nedrustning av historieämnet.
De mer övergripande frågorna om läroplanens syfte och roll i skolans vardag är det färre som engagerar sig i. I går presenterade utbildningsminister Jan Björklund regeringens beslut om ny läroplan och nya kursplaner. Och som så ofta kom en delaspekt att dra till sig mycket av uppmärksamheten. Redan på söndagen hade nyheten kommit att regeringen skulle köra över Skolverket när det gällde kristendomens ställning i religionsämnet.
Skolverket hade i sitt kursplaneförslag på de flesta punkter jämställt de stora världsreligionerna. Regeringen ansåg att likställandet hade drivits för långt. Inte för att kristendomen skulle vara bättre, utan för att Sverige under lång tid varit ett kristet land.
Den invändningen är befogad. Att en del av kritiken mot Skolverkets förslag har kommit från personer som själva är kristna ändrar ingenting i sak. Skolan ska självklart vara sekulär. Religionskunskapen är ett samhällsorienterande ämne, ingen undervisning i kristendom eller i någon annan religion. Men för att förstå religionens roll i samhället måste man ha kunskaper om det egna samhällets rötter.
Spår av kristendomen finns i den värld av symboler som vi omger oss med. I språkliga vändningar, i bilder och berättelser översköljs vi av kristna referenser. Med grunda kunskaper om kristendomen missar man mycket av detta. Det blir svårare såväl att kritiskt reflektera över vår egen kultur som att göra jämförelser med kulturer som har andra rötter.
Regeringen har goda skäl att låta kristendomen behålla den särskilda vikt som den har även i den nu gällande läroplanen. Något som däremot är lite oroande är att debatten ägnats åt delfrågor som denna medan själva skiftet i synen på den statliga styrningen bara har ägnats förstrött intresse.
Läroplanen från 1994 var en produkt av sin tid. Tanken var att staten inte längre skulle detaljstyra utan formulera mer allmänna mål som skolorna lokalt fick konkretisera.
Det lät bra. Men i praktiken fungerade inte den så kallade målstyrningen. Målen var så många och så abstrakta att de förlorade sin styrande verkan. När formuleringarna i kursplanerna inte gick att begripa lutade sig lärarna mot traditionen. De gjorde som de alltid gjort eller använde läroböckerna för att få struktur på undervisningen.
Det dröjde inte länge förrän det blev tydligt att staten själv inte var riktigt nöjd med resultatet. En situation skapades som liknar den som råder på arbetsplatser med otydliga och lynniga chefer. Alla försöker gissa vad de vill. Men ingen begriper riktigt. När cheferna visar missnöje förstärks osäkerheten. En del medarbetare bestämmer sig för att strunta i dem och agera efter eget huvud. Andra blir desillusionerade och känner en växande vantrivsel.
Tydligare kursplaner ger inte bara snävare ramar. Förstår man vad uppdragsgivaren är ute efter kan man också utnyttja friheten som finns inom dem.
Femton års erfarenhet av målstyrning inom skolan talar starkt för den förändring som nu genomförs. Men en stor och viktig förändring som denna hade förtjänat mer uppmärksamhet. I synnerhet som misstagen för 15 år sedan genomfördes i brett politiskt samförstånd.