Barnläkaren i det omskrivna dråpåtalet frias. Solna tingsrätt konstaterar att åklagaren inte lyckats bevisa att det förekommit något brott, när brottet i så fall skulle ha begåtts eller av vem.
Domen är sällsynt pedagogiskt skriven. Tingsrätten börjar med det blodprovssvar som åtalet är uppbyggt på och konstaterar att värdet i sig är så anmärkningsvärt att det tillsammans med en rad andra tänkbara felkällor ”inte är så tillförlitligt att det kan läggas till grund för den fortsatta prövningen”.
Därmed faller resten av prövningen. Har man inget brott har man heller ingen gärningsman. Läkaren rentvås på alla punkter. Kvar finns ett föräldrapar som inte fått svar på vad som egentligen hände. Och kvar finns också en rättsapparat som har åtskilligt att förklara.
Det i stort sett enda åklagaren haft med sig i rättssalen är det märkliga analyssvaret av koncentrationen av narkosmedlet tiopental. Vissa har jämfört det med att väcka åtal för att någon enligt en fartkamera kört 1.000 km/tim. Eller för att någon i ett alkoholtest fått ett värde på 20 promille.
Eftersom man inte kan köra i 1.000 km/tim eller dricka sig till 20 promille måste den första reaktionen vara att det är något fel på mätningen. Då mäter man om. Går inte det, tvingas man konstatera att det är möjligt att det gick för fort eller att föraren hade druckit, men att det inte går att bevisa med så rubbade värden. Och att den juridiska processen stannar där.
Chefsåklagare Peter Claeson säger till Ekot att han kommer att behöva några dagar på sig för att bedöma om han ska överklaga domen eller inte. Med ett sådant svidande nederlag borde det rimligtvis inte finnas mycket att fundera över. Mer än varför åklagarkammaren i första ledet valde att gå vidare utan att ens konsultera Socialstyrelsen för att få någon form av vägledning kring det analyssvar som juristerna inte hade kompetens att tolka.
Socialstyrelsen initierade i oktober 2009 själv en granskning där slutsatsen var att inga fel begåtts och att det höga analysvärdet av tiopental fick lämnas utan förklaring.
JO fick under 2009 ta emot 20 anmälningar rörande i huvudsak detta och hur polisen ett halvår efter flickans död hämtar läkaren på hennes arbetsplats en fredagseftermiddag och håller henne häktad i sju dagar. Dramatiken motiverades med att en undersköterska ännu inte hörts och att läkaren kunde prata ihop sig med henne. Den fråga som måste besvaras är i vilken mån det statliga våldet, att låsa in en människa under sju dygn, står i proportion till polisens ansträngningar att hitta och förhöra undersköterskan?
Dåvarande chefs-JO skriver i ett beslut daterat november 2009 att Justitieombudsmannen väljer att avsluta ärendena eftersom beslut i åtalsfrågan dröjer. Redogörelsen avslutas med en brasklapp om att handläggningen kan komma att granskas senare.
Sedan dess har JO omorganiserats. Vid den gamla avdelningen säger man sig inte längre hantera denna typ av ärenden och vid den nya sägs att man inte har några planer på att återuppta ärenden man inte tidigare varit engagerad i.
JO är en myndighet. Det går inte att till en organisationsfråga reducera en oerhört viktig princip om statens rätt att låsa in och åtala människor på så lös grund som skett i det här fallet.
Ett ärende ligger fortfarande öppet hos JO. Anmälare är barnläkaren själv. Det rör en rad detaljer – men också huvudfrågan om det rimliga i att låta en rättslig prövning som mest tycks bygga på missförstånd rulla vidare. Där finns däremot inga frågeställningar till polishämtningen och häktningen. Men de behöver också besvaras.
För att återupprätta förtroendet för rättsapparaten är det nu två saker som bör ske. För det första bör chefsåklagaren skrinlägga eventuella planer på att driva detta mål till hovrätten. Så gott som Sveriges samlade juridiska expertis har från början sagt att målet inte kan vinnas.
För det andra bör JO visa respekt för sin egen myndighetsfunktion och de ärenden man har att hantera. I samband med prövningen av barnläkarens anmälan bör även de andra 20 granskas.