Den senaste tiden har varit dramatisk för Irland – och för EU. In i det längsta hävdade den irländska rege-ringen att läget var under kontroll och att det inte behövdes finansiellt stöd utifrån.

Vi klarar oss själva! Det var budskapet från Dublin under hela förra veckan, trots att det landets budgetsunderskottet skenar och i år kommer att bli svindlande 32 procent.
Men det blev ett ömkligt slut på rege-ringens politiska strategi.

I söndags tvingades premiärminister Brian Cowen att krypa till korset och be om hjälp. Kommentarerna i gårdagens irländska tidningar var inte nådiga. Det lilla som fanns kvar av regeringens trovärdighet är borta, förklarade till exempel Irish Times.
Regeringens tjuriga besked från förra veckan uppfattas som ett sätt att föra medborgarna bakom ljuset. Det visade sig att landet visst behövde hjälp och rege-ringen kommer sannolikt att få betala ett politiskt pris för den ståndaktighet som varken var realistisk eller riktig.
Men bättre sent än aldrig. Den hjälp som nu begärts är nödvändig – både för Irland och EU.
Irlands budgetproblem påverkar den gemensamma valutan och därmed alla andra euroländer. När räntan på statspapper skjuter i höjden får det effekter för den finansiella stabiliteten i hela EU.

Mitt i allt elände är det därför bra att det redan finns en tillfällig krismekanism i EU. Det är en följd av vårens grekiska kris som nu åter kan utnyttjas.

Irland kommer att få stöd av IMF, eurogruppen och EU. Det är också välkommet att både Storbritannien och Sverige har lovat att ställa upp med bilaterala lån. Men vilka krav kan och bör långivarna ställa?

Den irländska regeringen – liksom i våras den grekiska – måste visa hur den tänker komma till rätta med landets problem. Den som är satt i skuld är som bekant aldrig helt fri, men vissa frågor bör långivarna inte lägga sig i.

Bolagsskatten är en sådan. Flera andra EU-länder är provocerade av den låga irländska bolagsskatten som lockar företag till den gröna ön. Under den senaste veckan har både Frankrikes och Österrikes finansministrar hävdat att den saken måste behandlas när Irland förhandlar om villkor för att få EU-hjälp.

Men bolagsskatten finns inte med i förhandlingarna som nu har inletts, vilket är bra. Det vore alltför långtgående om EU i detta läge ställde detaljerade krav på Irlands skattepolitik.
EU har ännu ingen helt gemensam skattepolitik. Det finns uppförandekoder och vissa regler som rör mervärdes- och punktskatter. Men det är fortfarande de nationella regeringarna som har ansvar för den ekonomiska politiken, vars grundbult är skatterna.

Beskattningsrätten är kärnan i det nationella självbestämmandet och demokratin. Medborgarna kan påverka politikens utformning i allmänna val och rösta bort den regering som inte sköter sig.

Men den aktuella krisen visar att det är dags för något mer i EU. Det behövs en mer gemensam ekonomisk politik – och en hämningslös konkurrens inom skattepolitikens område kan utan tvivel ställa till med problem.

Därför behöver EU fler överenskommelser också inom skattepolitikens område. Men det måste diskuteras och beslutas gemensamt – inte tvingas på ett land i nöd.

På Irland finns det dessutom starkt politiskt stöd – från både höger och vänster – för en bolagsskatt på tolv och en halv procent. Om landet kan lösa sina budgetproblem på annat sätt än genom att höja just den skatten bör inte EU ha synpunkter på det.