Tisdagens beslut av Riksbanken om att sänka den viktigaste styrräntan från 2,0 till 1,75 procent rymmer samma ambivalens. Sverige befinner sig dessutom i en paradoxal situation. Tredje kvartalets BNP-siffra var glimrande: plus 4,6 procent. Dessvärre säger annan statistik att en inbromsning i ekonomin redan är i gång, och att den kan bli tvär.
Riksbanken skruvar ned sin tillväxtprognos för 2012 ett par snäpp till 1,3 procent. Andra spåmän har knappt tagit sig över 0-strecket. Runt omkring oss rasar eurokrisen, och åtskilliga av våra viktigaste exportländer stramar åt. Hela världsekonomin genomlider en mycket osäker fas. I både Tyskland och USA kommer dåliga och bättre nyheter huller om buller.
Europeiska centralbanken sänkte räntan till 1 procent tidigare i december, Danmark ligger på 0,8 och till och med synbart krisimmuna Norge gick ned till 1,75 procent förra veckan. Vissa analytiker tycker att Riksbanken borde ha tagit i mer. Det kan finnas skäl att inte uppträda alltför dramatiskt, men det tar oftast tid innan en lägre nivå får verkliga effekter.
Poängen med gårdagens justering är att stötta en vikande konjunktur. Konsumtion och investeringar kan hållas tillbaka av psykologiska faktorer, men åtminstone i teorin ökar utrymmet. Bostadslånen, för många en central del av privatekonomin, borde bli billigare. Tyvärr finns ingen automatik i det, bara för att Riksbanken sänker sin styrränta.
Boräntorna har tenderat att klättra under hösten trots oförändrad reporänta. Dessutom har bankernas marginal på tremånaderslån ökat rejält sedan före finanskrisen. Som DN visade i veckan har skillnaden mot repon stigit från 1,0 procentenheter i mars 2008 till 2,6 i dag.
Bankerna hänvisar till två faktorer: politiska krav på större kapitaltäckning och höjda kostnader för upplåning.
Kapitaltäckningskraven är ett resultat av de senaste årens finansiella turbulens. De ska ge krockkuddar mot riskerna, men kostar pengar. Regeringen har visserligen sagt att notan borde skickas till aktieägarna i stället för kunderna, men det är inte säkert att förmaningar biter. Dessutom har Sverige lagt ribban högre än de internationella reglerna, och Riksbanken vill ha större reserver för eventuella förluster på bolån.
Räntorna har också stigit på bankernas lån sinsemellan och på kapitalmarknaderna. Krisen i Europa kyler ned kreditsystemet, vilket spiller över på Sverige.
Men det finns också ett tredje skäl till höga boräntor som bankerna mindre gärna talar om. De tar helt enkelt chansen att förbättra sina vinster. God avkastning är sunt för alla företag, och det är nödvändigt för bankerna att bygga buffertar mot kriser. Men att ensidigt höja aktieägarnas utdelning genom att pressa kundernas räntekostnader uppåt är mest ett tecken på att konkurrensen på bankmarknaden är allt annat än perfekt.
Dessutom bidrar staten och skattebetalarna till vinsterna genom bankgarantin. Den lägre risken innebär att bankerna kan låna kapital med ränterabatt.
Finansminister Anders Borg tycker att bankerna kan nöja sig med lägre avkastningskrav, och att till exempel Nordeas 15 procent är för högt. Återigen är dock vädjanden ett blekt.påtryckningsmedel.
Om boräntorna skulle följa med reporäntan nedåt finns en annan risk. Före finanskrisen var det i många länder alldeles för billigt att låna under alltför lång tid. Bubblan sprack med en ljudlig smäll. Det saknas inte varningar för vad de svenska bostadspriserna gömmer.
Totalt sett är det rätt av Riksbanken att sänka räntan, och det behövs sannolikt mer under 2012. Höjningen i juli 2008, precis före Lehmankraschen, förskräcker fortfarande. Två tredjedelar av den svenska exporten går till det oroliga Europa. Kronan är ingen mur mot en stormig omvärld.