Strängare straff brukar vara ett populärt politiskt budskap. Så är det inte bara i länder som Sverige med förhållandevis milda straff, utan också i länder som redan har drakoniska lagar.

När en politiker säger: ”Skärp straffen!”, uppfattas det inte bara som ett påstående om den straffnivå som faktiskt finns i landet. Politikern knyter an till sina åhörare genom att visa att hon känner lika starkt för brottsoffren som de gör. En gemenskap uppstår, ett ”vi” bestående av människor som inte accepterar brott.

Men just för att ”Skärp straffen!” är ett så förföriskt enkelt budskap finns det skäl att granska sådana krav med skepsis. Att tillfoga brottslingar lidande är inget självändamål. Samhällets reaktion ska vara proportionerligt. Att långa fängelsestraff gör det svårt för människor att efteråt anpassa sig till livet utanför murarna är också ett starkt argument för återhållsamhet vid valet av påföljd.

Justitieminister Beatrice Ask (M) företräder ett parti som gärna profilerat sig på brottsbekämpning. I går presenterade hon en lagrådsremiss med titeln ”Skärpta straff för grova våldsbrott”. Sådant kan vara stoff för kampanjer som siktar mot magen och väcker rädsla och hämndbegär. Men både Asks sätt att presentera förslaget och dess innehåll låg mycket långt från den typen av politik.

Kärnan i hennes budskap var inte att det daltas med brottslingar eller att straffen generellt sett är för milda. Ask talade om proportionalitet. Hon hävdade att det finns grova brott som i dag får påföljder som inte står i proportion till hur domstolarna bedömer andra brott.

I det har hon rätt. Straffskalan för grov misshandel sträcker sig från ett år upp till tio år. Men domstolarna lägger sig nästan alltid i skalans nederkant. I 98 procent av fallen låg straffet i den lägsta fjärdedelen av straffskalan. I genomsnitt var strafftiden kortare än 16 månader.
Varken en höjning av minimistraffet eller av maximistraffet skulle ändra på detta mönster.

Men regeringen föreslår en annan väg. Den vill dela den nuvarande straffskalan för grov misshandel och ge de ”synnerligen grova” misshandelsbrotten minimistraffet fyra år.
En annan typ av brott där regeringen inte anser att påföljderna står i proportion till gärningen är vållande till annans död. För grova fall av vållande till annans död, som i dag kan ge sex månaders fängelse, föreslås en höjning av minimistraffet till ett års fängelse.

Ofta handlar det om rattfylleri eller vårdslöshet i trafiken. Här finns en djup klyfta mellan påföljderna och allmänhetens syn på gärningen. Den som orsakat andras död genom likgiltighet för konsekvenserna av sina handlingar har begått ett fruktansvärt brott.

Begriplig koppling mellan gärning och påföljd är viktigt för tilltron till rättsväsendet. Men om bättre proportionalitet är huvudspåret för regeringens rättspolitik återstår mycket. Stölder drabbar inte människor lika hårt i ett samhälle med hög levnadsstandard som de gjorde när ägodelarna var färre och de ekonomiska marginalerna mindre. Men även sådant som i dag betecknas som bagatellbrott är brott och medborgarna förväntar sig att rättssamhället ska reagera.

Här ligger huvudansvaret på polisen. Bristerna handlar främst om yrkeskultur och brister i ledningen. Men för medborgarnas förtroende för rättssystemet har de sannolikt varit ännu allvarligare än inkonsekvenserna i straffskalor och påföljder.

DN 29/1 2010