Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Ledare

Rätt att stoppa diktatorn

Världssamfundet visar sent omsider att man menar allvar med att Khaddafi måste bort. Folket i Libyen förtjänar allt stöd, och ibland är militära medel nödvändiga.

Natten mot fredagen kom beslutet som det libyska folket tvingats vänta alltför länge på. FN:s säkerhetsråd sa ja till att inrätta en flygförbudszon över Libyen, och till att vidta ”alla nödvändiga åtgärder” för att skydda civila från diktatorn Khaddafis blodtörst. På FN-språk betyder det allt utom en invasion med marktrupper.

Khaddafis styrkor har kört över en rad oppositionsfästen de senaste dagarna, och det har blivit svårare att stoppa honom än för en vecka sedan. Å andra sidan kan ett militärt ingripande nu bestå av mer än ett flygförbud: anfall från luften eller havet mot stridsvagnar, artilleriställningar, trupper och underhållslinjer.

Dessutom skärps sanktionerna mot regimen, och möjligheten finns att använda frysta libyska tillgångar för att beväpna motståndsrörelsen.

Khaddafis styrkor är militärt överlägsna den svagt organiserade rebellrörelsen och har bedrivit en skoningslös offensiv för att återerövra total kontroll. Vid denna ledares pressläggning stod regeringstrupper inte långt från upprorets centrum Benghazi.

Diktatorn själv lämnar motstridiga och nyckfulla besked. I torsdags hotade han invånarna i Benghazi: ”Vi kommer att hitta er i era garderober, vi tänker inte visa nåd eller medlidande.” Efter FN-beslutet utlyste regimen plötsligt vapenvila.

Ingen kan lita på en man som använt attackhelikoptrar och artilleri mot sitt eget folk. En kamp mot klockan stundar. Franska och brittiska plan kan sättas in ganska snabbt för att övervaka flygförbudszonen, men USA säger att det tar en vecka att få allt klart. Om Khaddafistyrkornas framfart stoppas återstår att se.

Redan för en vecka sedan uttalade Arabförbundet sitt stöd för en aktion i Libyen. Frankrike och Storbritannien har sedan drivit frågan i FN. Men USA tvekade länge, och först när amerikanerna vände kunde säkerhetsrådet fatta beslut. Uppenbart insåg president Barack Obama att Khaddafis förestående anfall mot Benghazi kunde sluta i en veritabel massaker, som i sin tur skulle halshugga den libyska demokratirörelsen.

Men USA behövde bred samling. Resurserna är ansträngda på grund av Irak och Afghanistan. Ingen har glömt den glödande kritiken mot George W Bushs fälttåg mot Bagdad. Här finns nu en tydlig FN-resolution, och löften från flera arabländer att bistå med hårdvara – och sannolikt med notan.

EU har däremot, som så ofta när det bränner till, varit en besvikelse. Frankrike och Storbritannien har knappast utgjort under av tydlighet under den arabiska våren, men i fallet Libyen hamnade de rätt. Italien med flera har vinglat hit och dit. Och den tyska regeringen har gjort en sorglig figur.

Tyskland lade ned sin röst i FN:s säkerhetsråd, och ställde sig därmed i Rysslands och Kinas hörn.

Det finns risk för krig, försvarar sig tyskarna, och glömmer att kriget redan pågår. Det finns risk för civila offer, varnar man, och blundar för Khaddafis tunga eld mot folket.

USA ändrade sig när det behövdes, medan den tyska linjen är att låta Khaddafi behålla makten.

Man ska vara försiktig med militära medel. Och FN-beslutet är inte utan risker. Vad händer om flygförbudet inte fungerar? Står vi inför en upptrappning, där flygförbudet bara är ett första steg mot en långvarig intervention? Blir det en delning av Libyen, där islamistiska extremister frodas? Skickar Khaddafi ut nya terroristkommandon över världen?

Å andra sidan stoppas Khaddafis bombningar, vilket ger en psykologisk effekt på båda sidor. Dessutom är tanken snarast en körförbudszon, där Khaddafis styrkor hindras från att röra sig. Antalet lojala soldater kan minska när motståndaren blir svårare. Ledarna för de stora stammarna kan överge Khaddafi, hans närmaste omgivning börja tvivla. Det är viktigt att libyerna känner att de störtar diktatorn själva, men omvärldens stöd ingjuter mod i folkupproret.

I Egypten och Tunisien kunde USA och Europa nöja sig med att ”stödja demokratin”, även om det också tog tid. Mot Khaddafi, som urskillningslöst mördar sin  egen befolkning, hjälper inte fraser.

Om mänskliga rättigheter och demokrati är universella värden måste de också försvaras. Därtill gäller det nu att göra upp en plan för hur omvärlden ska hjälpa Libyen att bygga ett nytt samhälle efter kriget och Khaddafi.