Ledare

Rätt att välja

Privatiseringarna i välfärden har inte alltid skötts på bästa sätt. Men valfriheten har ändå gjort Sverige till ett bättre land.

Gårdagens artikel på DN Debatt hade på eftermiddagen fått fler än 4 000 rekommendationer på Facebook. Inlägget, och boken det bygger på, orsakade omedelbart en uppsjö tidnings­rubriker, motdebattartiklar och bloggposter och kommer med största sannolikhet att användas som ett politiskt slagträ under nästa valrörelse.

Inte dåligt för en artikel och bok vars viktigaste slutsats är ”Vi vet inte, det behövs mer forskning”.

Men det är inte så den har tolkats, forskningsrapporten ”Konkurrensens konsekvenser” från SNS, Studieförbundet näringsliv och samhälle. I stället ses den som ett bevis för att en av grundpelarna i de senaste decenniernas ekonomiska politik, nyttan av konkurrens i välfärdssystemen, är rest på lösan sand.

Rapporten har granskat konkurrensutsättningen i bland annat förskolan, skolan och vården. ”Vi kan i dag konstatera att konkurrensutsättning och privata alternativ inte varit den mirakelmedicin som många hoppades”, skriver författarna i sin debattartikel, och det är ett stycke som blivit ymnigt vidarebefordrat av de privatiseringsmotståndare som nu tycker sig ha fått vatten på sin kvarn.

Vad de inte citerar lika ofta är fortsättningen: ”Därmed inte sagt att fortsatt dominans av ett offentligt monopol i utförarledet skulle ha varit ett bättre alternativ.”

För det är lätt att glömma att privatiseringarna inte uppstod ur tomma intet eller som biprodukt till en allmän högervåg. När de inleddes för ett tjugotal år sedan var de resultatet av långvarigt missnöje med dåliga skolor och en stelbent, okänslig vård med långa köer. Alla de friskolor, vårdcentraler, tandläkare och äldreboenden som brutit upp de gamla monopolen och erbjudit alternativ – har de verkligen gjort Sverige till ett sämre land att leva i?

Det verkar inte ens Socialdemokraterna tycka. De har ibland varit motståndare till valfriheten i opposition men aldrig velat/vågat avskaffa den när de haft makten. Tvärtom har de varit med om att utvidga den. Och att privatiseringar är av ondo hävdar alltså inte heller författarna. I stället drar de slutsatsen att ”kunskapsläget inom många områden är anmärkningsvärt begränsat. Därför är det för tidigt att dra någon generell slutsats om hur stor vinst – eller förlust – den ökade konkurrensen har genererat”.

Detta är det verkligt uppseendeväckande med rapporten. Tjugo år av privatiseringar, ett gigantiskt reformexperiment – och så har ingen bemödat sig om att utreda konsekvenserna? SNS lovar att fortsätta sin forskning om den svenska välfärden. Det är bara att hoppas, eller snarare kräva, att fler följer det exemplet.

En annan viktig slutsats i rapporten är att Sverige brustit på tre viktiga punkter i konkurrensutsättningen: för dålig kontroll, för lite tillsyn och undermålig information till medborgarna om alternativen. Det är relevanta invändningar. Men snarare än att kritisera privatiseringen i sig handlar de alltså mer om hur den har genomförts och följts upp.

Konkurrensutsättningar är ingen universallösning på alla samhällsproblem. Det var knappast många som såg dem som den ”mirakelmedicin” artikelförfattarna nämner. Den som vidgar blicken från välfärdssystemen hittar många fler exempel på både bra och dålig privatisering. Få saknar väl Televerket som eventuellt kunde laga telefonen på torsdag i nästa månad, men desto fler inser att avregleringen av elmarknaden kunde ha skötts betydligt bättre.

Men det var medborgarnas vilja till valfrihet som drev fram privatiseringarna i den offentliga sektorn. Valfriheten innebär i sig en välfärdsvinst. Desto viktigare att den vårdas på bästa sätt, att diskussionen om den fördjupas och att det finns en stabil forskningsgrund så att vi vet vad vi diskuterar.