Behovet av katastrofhjälp i Haiti är enormt. Men allt stöd är inte av godo. Insatserna måste samordnas och vara adekvata för att göra nytta.
Bilderna på döda, skadade och skräckslagna människor i Haitis huvudstad Port-au-Prince är omskakande. Behovet av bistånd är ofantligt och för att rädda människoliv borde de första, akuta hjälpsändningarna ha kommit fram redan på torsdagskvällen. FN, USA, Kina, EU och frivilligorganisationerna kämpar mot klockan för att få fram katastrofhjälpen i tid.
Haiti behöver snabb hjälp och lyckligtvis är viljan att bistå stor. Men trots att det tar tid har biståndsorganisationer och myndigheter lärt sig att en snabb och professionellt genomförd inventering av behoven måste ske innan hjälpsändningarna kan inledas. Om det inte skickas rätt slags hjälp kan situationen i stället förvärras.
Det verkar trots allt som om biståndsapparaten hittills har fungerat relativt väl, men behovet av samordning är fortsatt stort. Risken att olika aktörer konkurrerar i stället för att samarbeta ska inte underskattas. FN:s roll är – och bör också framöver vara – central. Den fredsbevarande missionen i Haiti är visserligen hårt drabbad av jordbävningen, men FN finns trots allt redan på plats. Det har underlättat det inledande arbetet med att kartlägga hjälpbehoven.
Många människor bor i det katastrofdrabbade området, men det är geografiskt begränsat och det finns en öppen flygplats utanför Port-au-Prince. Det underlättar också för hjälpsändningarna.
FN:s medlemsländer har redan börjat skicka personal för att bygga upp ett basläger. Från Sverige åker i dag byggtekniker, elektriker, vvs-tekniker, sjukvårdare och en kock för att bistå FN.
EU har också reagerat relativt snabbt. Tre miljoner euro i form av biståndspengar har avsatts för humanitär hjälp och samordningen av EU-ländernas katastrofhjälp har inletts. Två svenskar åkte redan på torsdagen med i EU:s grupp som ska kartlägga hjälpbehoven.
Men EU borde kunna agera både fortare och bättre. I går kväll hade elva medlemsländer (Sverige, Belgien och Luxemburg var först) erbjudit sig att skicka bland annat fältsjukhus, medicin och utrustning för vattenrening. Först när EU:s kartläggning av hjälpbehovet har slutförts kommer unionen att begära hjälp från alla medlemsländer, som sedan frivilligt beslutar om de vill medverka och presenterar vad de kan bidra med.
Det finns ingen EU-institution med samlat ansvar för katastrofbistånd, vilket många har krävt. Det har under lång tid pågått en ganska infekterad dragkamp mellan medlemsländerna i EU om hur unionens katastrofhjälp ska organiseras och finansieras. Frankrikes nye kommissionär Barnier föreslog för några år sedan att EU skulle bygga upp en Brysselbaserad enhet, med flygplan och sjukhus och annat för gemensamt betalda och genomförda aktioner.
Det var Sverige och en majoritet av övriga EU-länder emot, vilket var klokt. Barniers dröm skulle lätt ha kunnat utvecklas till en dyr och byråkratisk mardröm.
Men samordningen av EU-ländernas katastrofhjälp måste bli både bättre och snabbare. Det borde till exempel redan nu finnas central och tillförlitlig kunskap på EU-nivå om vilka resurser medlemsländerna har. Det vore också rimligt med en viss arbetsfördelning och specialisering. Alla kan till exempel inte vara bäst på teknik för vattenrening. Medlemsländerna borde dessutom tilldelas uppdrag inom ramen för EU:s katastrofhjälp, i stället för att frivilligt erbjuda sig att utföra ett.
Det viktigaste är att byråkratiskt krångel minimeras och att rätt hjälp kommer fram i tid. Sverige agerar i detta läge enbart genom EU och FN, vilket biståndsministern gott kunde påpeka oftare än hon hittills har gjort. Det finns många goda skäl för internationellt samarbete. Att bistå de katastrofdrabbade människorna i Haiti är just nu ett av de bästa.