Åtgärder för att rädda liv görs inom alla samhällsområden. Men det finns ingen samlad risk- och kostnadsbedömning. Det är dags att utreda.
Umar Farouk Abdulmutallab försökte på juldagen spränga flygplanet på väg från Amsterdam till Detroit med hjälp av den sprängladdning han hade insydd i kalsongerna. Dådet avbröts, medpassagerare övermannade terroristen.
Bombförsöket har redan fått följder. Den amerikanska flygsäkerhetsmyndigheten TSA har beslutat att personer som reser från, eller via, fjorton länder – bland andra Iran, Irak, Libanon och Kuba – till USA ska kroppsvisiteras och få handbagaget extra genomsökt. Samma åtgärder ska vidtas mot alla passagerare som har pass från någon av dessa stater, oavsett varifrån de flyger till USA.
I Storbritannien har premiärminister Gordon Brown lovat att införa helkroppsskanning i säkerhetskontrollerna, samma budskap har givits i Amsterdam. På Arlanda får USA-resenärerna genomgå en extra säkerhets- och handbagagekoll.
Varje ny säkerhetsåtgärd kostar; den lilla summan gäller apparater och personal, den stora all tidsförlust för resenärerna. Ändå har det inte gjorts några vettiga beräkningar av vad insatserna kostar i förhållande till den livräddande potentialen. Och än mindre har kalkylerna jämförts med andra metoder att säkra liv och hälsa.
Över huvud taget är det dåligt beställt med kunskapen om vilka räddningsmetoder som lönar sig bäst. Inom varje samhällssektor görs insatser, men det är klent med jämförelser också inom sektorerna.
På DN Debatt 27/12 2009 skrev Carolina Kockum Lybeck en intressant artikel om hormonbehandling av kvinnor. Efter att bröstcancerexperterna, i livräddande syfte, larmade om att risken för att få denna cancerform ökar för kvinnor som tar hormonpreparat sjönk utskrivningen drastiskt. Dessvärre ökade därmed risken att dö, enligt Kockum Lybeck: inte i bröstcancer, men i betydligt vanligare sjukdomar som mag-tarmcancer och hjärt-kärlsjukdom.
Så är det på område efter område. Snäva specialister, forskare och företag, pläderar för insatser på sitt område. Det kan vara obligatoriska brandvarnare, sprinklersystem eller alkolås. Eller om mitträcken på trafikerade vägar.
När Vägverket i går presenterade den lägsta dödsolyckssiffran – 355 personer – i trafiken på 70 år förklarades det bland annat med att längden på de ”mötesfria vägarna” nu är uppe i 420 mil. År 2000 var det 188 mil, mest motorväg. Det som tillkommit är räckena. Och i år blir det 20 mil till. Men Vägverket konstaterar ärligt att den goda nyheten mest beror på att tiderna varit dåliga. Den tunga trafiken har minskat kraftigt i lågkonjunkturen. När lastbilarna rullar som vanligt blir dödsolyckorna fler igen.
Att rädda liv med mitträcken är dyrt om man jämför med en benmärgstransplantation. Å andra sidan är det relativt billigt om man jämför med marksanering av områden där det finns arsenik efter gammal industri. Konjunkturinstitutet och arbets- och miljömedicin på Sahlgrenska analyserade tillsammans hälsoeffekterna av arseniksanering av 23 områden – 0,1 liv räddades till en kostnad av 881 miljoner kronor.
De giftiga siffrorna presenterades i februari i fjol. Men inte har saneringsprojekt, som till största delen betalas genom bidrag från Naturvårdsverket, stoppats för det.
Forskare från Karlstads och Örebro universitet arbetar tillsammans med Statens geologiska institut i ett tvärvetenskapligt projekt för att samla kunskap om olycksbekämpning och kostnader. Det är bra. Men inte tillräckligt. För att få styrning på dagens spretiga sektorspolitik krävs en rejäl statlig utredning på området, av den gammaldags sorten som kan ta fem år eller mer.
Riskbedömningen kommer inte heller därefter att bli helt rationell. Men med bättre kunskap kan faror och förebyggande åtgärder åtminstone diskuteras från en saklig grund.