Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Rätt parti, fel land

Kristdemokraterna har sina kommun- och landstings­dagar i Göteborg, och i moll. Samma dag som de inleds kommer nya opinions­mätningar som befäster en för partiet mycket dyster situation. Trots en liten ökning i både DN/Ipsos och TV4/Novus ligger KD fortfarande under 4-procentsspärren.

Från optimistiska partiföreträdare talas det ibland om ”den kristdemokratiska hängmattan”, som sjunker ner mellan valen men stiger igen lagom till mitten av september. Tidigare har partiet säkert varit hjälpt av ”broder 4 procent”, allmänborgerliga stödröster, men i år kan läget bli annorlunda. I och med Centerns djupa kris under Annie Lööf finns nu också en ”lantbrukare 4 procent” att allvarligt överväga.

I år fyller Kristdemokraterna 50. Efter en lång ökenvandring kom partiet för första gången in i riksdagen av egen kraft 1991. Sedan dess har det hållit sig kvar. Men efter det sensationellt framgångsrika valet 1998 (11,8 procent), och under partiledaren Göran Hägglund, har det bara gått bakåt. Det senaste valresultatet var 5,6 procent.

Delvis är det märkligt att KD inte lyckas locka fler väljare. Ofta säger partiet helt rätt saker. Medan Folk­partiet fortfarande dras med en akut och besvärande uppfostrarambition, och Moderaternas liberalism tycks vara fokuserad på plånboken, har Göran Hägglund i många frågor en klar blick med fokus på individens och familjens makt gentemot staten.

I fredagens tal kom detta till uttryck inte minst i resonemanget kring fastighetsskatten. Man kan tycka vad man vill om skatten, vars grundidé är rimlig men vars effekter slog nyckfullt. Men Hägglunds formuleringar är svåra att inte applådera: ”För min del vill jag börja i frågan: vem är till för vem? Är medborgarna till för skattesystemet eller skattesystemet till för medborgarna? (...) Fastighetsskatten må ha varit bra för staten men den var dålig för medborgarna.”

Samtidigt har både partiet och dess ledare en påtaglig tendens att hamna fel och vimsa till det i debatten. De kastar upp bollen för serve men slår hål i luften varpå bollen å det retsammaste träffar dem i huvudet. Jakten på ”profilfrågor” och initiativ leder dem vilse.

Vem minns i dag den stora fråga som med buller och bång skulle lanseras i Almedalen 2011: ”barns och ungas uppväxtvillkor”? Lycka till med att få genomslag med detta visserligen viktiga men samtidigt så luddigt formulerade och opreciserade tema.

I går följde KD upp sin märkliga tradition med ett inspel på kriminal­politikens område. Fängelsedömda ska betala hyra för cellen när de sitter inne. Men det har de ju inte råd med? Jo, ty de ska samtidigt betalas ”marknadsmässiga löner” i fängelset.

Det är möjligt att partiet på detta sätt lagar ett gammalt och mycket besvärande fel inom svensk kriminalpolitik. Vilket detta i så fall skulle vara svävar dock i visst dunkel.
Tidigare hade Kristdemokraterna en tydlig fråga – just fastighets­skatten – som kopplades till partiet och som lockade stora väljarskaror. Nu har Hägglund allt kortare tid på sig att hitta ett nytt profilämne, alternativt hoppas på att den gamla versionen av skatten återinförs så att han kan avskaffa den igen.

Men KD har naturligtvis ytterligare ett grundproblem. Det sekulariserade Sverige känner inget påträngande behov av ett parti som bygger på kristna värderingar och som dras med ett mycket besvärande bagage av abortmotstånd och unkna åsikter i hbt-frågor. Fortfarande har Göran Hägglund inte hittat någon metod att ta sig ur partiets gamla moment 22: Blir man för sekulär försvinner troende väljare, griper man efter de kristna rösterna glider de religionsskeptiska väljarna ur den andra handen.

Lika besvärlig blir konflikten mellan de liberala budskapen och partiets ­socialkonservativa arv, där man till exempel aldrig lyckats lösa motsättningen mellan vårdnadsbidragets frihetsprägel och dess antifeministiska effekter.

Varför får aldrig Göran Hägglund och Kristdemokraterna till det och lyfter från lindansartillvaron? Möjligen är det så enkelt som att KD hade kunnat bli ett bärande borgerligt parti i de flesta andra europeiska länder, men inte i Sverige. I vårt subarktiska politiska klimat är det helt andra växter som frodas och växer sig starka.

Och om inte väljarna finns – varför finns då partiet?

Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.