Situationen var onekligen märklig. Överbefälhavaren för världens enda supermakt, en nation som just nu utkämpar två krig och som nyligen fattat beslut om att skicka mer trupp till ett av dem, landade i går i Norge för att till världens häpnad ta emot Nobels fredspris.

Statsminister Jens Stoltenberg mötte upp och passade på att släppa nyheten att Norge – kan man tänka sig – förstärker sin truppnärvaro i Afghanistan.

Ska man se det som ett tack för att Barack Obama dök upp till den prisceremoni som gör hans inrikespolitiska liv svårare? Eller som ett moraliskt stöd när Nobelkommitténs ordförande, socialdemokraten Thorbjørn Jagland, senare tvingas förklara varför en president som just tillträtt och som ännu inte har några egentliga triumfer att visa upp tilldelats priset?

Thorbjørn Jagland höll ett försvarstal snarare än ett tal till pristagaren. Med någon enstaka mening ålade han sig runt Afghanistan. Han talade hellre om utsträckta händer och om förbrödring, det enda av de tre kriterier för fredspriset som Obama kan sägas komma i närheten av. De andra, att priset ska gå till någon som minskat antal arméer samt bildat fredskongresser, går tvärs emot satsningen i Afghanistan.

Den kändisförtjuste Jagland citerade en rad storheter och tidigare pristagare: däribland den svarta medborgarrättshjälten Martin Luther King och sa sedan att det var doktor Kings förtjänst att Barack Obama satt här i dag.

Nobelkommittén förtjänar en ordförande med mer omdöme, mindre egenintresse av att skriva in sig själv i historieböckerna och större respekt för vad som faktiskt står i Nobels testamente.

Barack Obama klarade sin uppgift desto bättre. Han började med att förklara att miljoner män och kvinnor – kända såväl som okända – förtjänat priset bättre, att han ännu åstadkommit lite.

Därefter höll han ett brandtal om fred, om universella mänskliga rättigheter och om att krig både kan vara nödvändiga och moraliskt riktiga.

Obama sa att verklig fred förutsätter tre saker. För det första måste världen hitta ett sätt att hantera de regimer som bryter mot krigets regler. Omvärlden måste agera samfällt när stater som Sudan, Kongo och Burma bryter mot folkrätten. Det måste bli konsekvenser när diplomatin inte fungerar.

För det andra måste vi minnas att fred inte är lika med frånvaro av krig. En rättvis fred förutsätter respekt för mänskliga rättigheter, yttrandefrihet och fria val.

Och för det tredje påminde Obama om värdet av ekonomisk frihet. Om att utveckling sällan sker utan säkerhet, men att säkerhet också omvänt kan ses som en följd av utveckling.

Han avslutade med uppmaningen att sträva efter den värld som borde vara och sa att vi kan erkänna förtryck men ändå kämpa för rättvisa, att vi kan erkänna krig men ändå sträva efter fred.

Barack Obama lyckades formulera den inneboende konflikten mellan fred och rättmätiga krig, och behovet av en folkrätt som mer handlar om folkets rätt än om staters rätt att utöva våld mot sina medborgare. Kriget i Afghanistan är långt ifrån okomplicerat, men det är inte fredsbegreppet heller. Ett omedelbart tillbakadragande skulle måhända göra världens pacifister glada, men det skulle näppeligen öka freden.