Turkiet måste göra upp med den egna historien. Men den svenska riksdagens beslut att erkänna folkmordet är fel väg att gå.
Det finns två problem med riksdagens sakligt sett korrekta beslut att erkänna att de massakrer på armenier och andra folkgrupper som ägde rum i det osmanska riket 1915–16 var ett folkmord.
Det första och viktigaste är det principiella: parlament ska inte rösta om vad som är historisk sanning. Det andra är pragmatiskt. I känsliga frågor är det viktigt att omvärlden vet vem som har ansvar för och kontroll över svensk utrikespolitik.
Julen 1972 ledde Olof Palmes skarpa kritik mot de amerikanska bombningarna av Nordvietnam till en kris i de diplomatiska relationerna mellan Sverige och USA.
Oavsett vad man anser om de hårda ord som Sveriges statsminister använde vid detta tillfälle var det ingen tvekan om vem som ägde frågan. Palme kunde följa upp sitt uttalande med ett batteri av diplomatiska åtgärder.
Med den svenska riksdagens beslut att erkänna folkmordet i Armenien förhåller det sig tvärtom. Det är inte fel att ledamöterna bryter partidisciplinen och visar att riksdagen är det svenska folkets suveräna representant. Men det blir svårt att driva utrikespolitik om regering och riksdag har olika uppfattningar.
Samtidigt bör vi komma ihåg att det är Turkiets hållning som är det yttersta problemet.
Det krävs en aktiv uppgörelse med den nationalism som innebär att anklagelser om folkmord kan leda till åtal för ”förtal av turkiskheten”. Den utgör ett hot mot den fria historiska debatten om det förflutna.
Dessutom har Turkiet, som den svenska folkrättsexperten Ove Bring påpekat, överreagerat. Att riksdagen antar ett uttalande innebär inte att den svenska regeringens hållning gentemot Turkiet förändras.
Men det finns andra saker mellan himmel och jord än svensk författningskunskap. I höstas skrev Turkiet och Armenien på en gemensam överenskommelse om att normalisera förbindelserna. Fördraget mötte kritik i båda länderna.
På armenisk sida vara många missnöjda med att Turkiet inte erkänt folkmordet. Samtidigt och lite paradoxalt växte kritiken i Turkiet när den högsta domstolen i Armenien i februari ändå tolkade fördraget som ett indirekt erkännande av folkmordet.
Att riksdagen i Sverige har anslutit sig till den grupp av nationella parlament som har erkänt folkmordet ger turkiska nationalister vatten på sin kvarn när de kritiserar förhandlingarna med Armenien.
Hur än den turkiska regeringen egentligen ser på den internationella kritiken hade den inte så stort val. Även om premiärminister Erdogan vet att Carl Bildt inte stod bakom beslutet kände han sig sannolikt tvungen att agera med kraft mot Sverige.
Sverige och andra länder ska naturligtvis inte avstå från att kritisera Turkiet för att göra livet lättare för Erdogan. Grunden i behandlingen av Turkiets ansökan om medlemskap i EU har varit en blandning av uppmuntran och krav på reformer när det gäller demokrati och mänskliga rättigheter.
Så måste det också vara när det gäller folkmordsfrågan.
Men för att denna strategi ska bli framgångsrik krävs två saker. Den första är att man väljer rätt konflikter. Den internationella opinionen bör alliera sig med de krafter i Turkiet som bekämpar högernationalismen och de repressiva lagarna.
Den andra förutsättningen är en viss ordning och reda i utrikespolitiken.