Nu riktas kritik mot förändringen av sjukförsäkringen från flera håll. I grunden tänker dock regeringen rätt även om det blivit fel i viktiga detaljer.
I går anordnade TCO ett seminarium om det sista steget i regeringens rehabiliteringskedja. Kritiken är omfattande och centralorganisationen vill att riksdagen stoppar planerna och tänker om i flera led. TCO har flera förslag till hur socialförsäkringen kan göras bättre. Överst på önskelistan står en parlamentarisk utredning om hela socialförsäkringen.
Ingen dum idé, men väl senkommen. Sjukfrånvaron har sedan slutet av 1990-talet tillåtits svälla till dubbel storlek, utan att någon lyfte ett finger. Under flera år var det tyst från både politiskt och fackligt håll, trots att var och en kunde se att urholkningen av sjukförsäkringen skulle tvinga fram åtstramningar som även drabbar de allra sjukaste.
Så säga vad man vill om socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson, men till skillnad från sina företrädare samt fackliga ledare har hon faktiskt gjort någonting. En annan sak är om hon gjort rätt.
På DN Debatt i onsdags skrev en grupp cancerläkare om hur den nya tågordningen, där deltidssjukskrivna efter ett halvår ska få sin arbetsförmåga prövad mot hela arbetsmarknaden, slår mot deras patienter. Det rör sig enligt onkologen Anna von Wachenfeldt, en av undertecknarna, om personer som fått återfall i sin sjukdom och där cancern inte längre är behandlingsbar. I livets slutskede ska man inte behöva gå i klinch med Försäkringskassan, menar hon.
Det är bara att hålla med. De nya reglerna medger undantag för sjukdom ”av livshotande karaktär”, men det gäller inte människor som yrkesarbetar och som bedöms ha full arbetsförmåga mot hela arbetsmarknaden. Samtidigt måste man fråga sig om det är rimligt att en medelålders kvinna som fått metastaser, kanske har två år kvar att leva och arbetar 75 procent, ska fösas mot Arbetsförmedlingen för att söka ett heltidsjobb hon har mikroskopiska chanser att hitta.
I debatten har det låtit som om människor som legat på sitt yttersta och som absolut inte yrkesarbetat blivit fråntagna sin sjukpenning. Men detta handlar alltså om något annat.
Det måste finnas en flexibilitet i systemet. Men att gå tillbaka till det gamla är inget alternativ. I dagens heta debatt tycks de flesta ha glömt det ursprungliga problemet. Att människor i decennier kunde arbeta halvtid och växla in den andra halvtiden i sjukpenning eller förtidspension.
Att Försäkringskassan aldrig ifrågasatte ett sjukintyg, och att nästan varje läkare följde patientens önskemål snarare än sin egen medicinska bedömning. Skälen för sjukskrivning var ofta diffusa, det var inte sågverksarbetare som sågat av sig en arm, människor som fått stroke eller cancer. De två stora diagnosgrupperna var, och är alltjämt, psykisk skörhet samt värkproblematik.
De krav som är tänkta att börja gälla vid årsskiftet är säkert bra för många ur dessa stora grupper. Men systemet måste fungera för alla grupper. Det är lätt att förstå TCO:s tvivel.
Det som däremot är mer svårbegripligt är organisationens bevekelsegrund.
Mycket handlar, som vanligt i fackliga sammanhang, om ersättning för att inte arbeta. Ett skäl för kritiken är att de som inte är med i a-kassan kommer att stå utan försörjning när de går över från sjukpenning till a-kassan. Men man kan ju inte hålla arbetsförmögna människor kvar i sjukskrivning bara för att de inte kvalificerat sig för a-kassa.
TCO:s Sture Nordh varnar också för att många i elfte timmen väljer att gå med i Alfa-kassan, den a-kassa som redan nu har långa handläggningstider som sannolikt kommer att bli längre om tillströmningen blir stor. Också det är ett besynnerligt argument. Att hålla människor kvar i sjukskrivning för att a-kassorna inte klarar sin uppgift. Då är det rimligare att lyfta över uppgiften på en annan aktör.
DN 4/12 2009