Nya siffror om sjukfrånvaron i olika länder visar hur system påverkar nivåerna. Nederländerna har halverat sin sjukfrånvaro. Men Sverige bör inte gå holländarnas väg.
För tio år sedan publicerades ESO-rapporten ”Den svenska sjukan”. I den jämfördes sjukfrånvaron i åtta europeiska länder. Skillnaderna var stora och medicinskt oförklarliga. I topp låg några av världens friskaste länder: Sverige, Norge och Nederländerna.
I går presenterade Försäkringskassan nya siffror från samma länder. Tyskland, Danmark, Storbritannien, Frankrike och Finland ligger alla hyfsat stadigt och jämförelsevis lågt. Medan kurvorna för Sverige, Norge och Nederländerna alltjämt spretar upp och ned.
Men sedan några år tillbaka viker kurvan nedåt för Sveriges och Nederländernas del. I Norge däremot har sjukfrånvaron börjat stiga igen och är nu i närheten av toppnoteringen 2002. Vad har hänt?
Svaret för Norges del är: ingenting. Trots en sjuknivå som är mer än dubbelt så hög jämfört med andra europeiska länder håller norrmännen fast vid ett system med noll karensdagar och 100 procent i ersättning. Den som är hemma och sjuk har inga utgifter för att ta sig till arbetet eller för att äta lunch ute. Yrkesarbetande som inte går eller cyklar till jobbet tjänar således pengar på att gå hemma sjukskrivna.
Holländarna har halverat sin sjukfrånvaro på bara ett par år och ligger nu, tillsammans med Sverige, nära snittet för de åtta länderna. Flera regelförändringar ligger bakom, men de två viktigaste är att sjukförsäkringen privatiserats och att strikta krav på aktivitet har ersatt tidigare passivitet.
Arbetsgivarnas sjuklöneansvar sträcker sig över två år. Efter sex veckor ska en behandlingsplan upprättas över eventuellt rehabiliteringsbehov och möjligheterna att återgå i arbete. Kraven på arbetsgivaren att göra det han ska inom givna tidsramar är tvingande, men det är också kraven på den sjukskrivne att samarbeta för att finna en lösning.
I Sverige har sjukskrivningen fallit nästan lika mycket genom ett slags lightversion av holländarnas modell. Arbetsgivarna får ta ekonomiskt ansvar för de första två veckorna, men därefter träder Försäkringskassan in. Det finns fördelar med ett ökat arbetsgivaransvar, men nackdelarna överväger. Närheten gör beslutsgången lättare och eftersom arbetsgivaren ändå måste betala finns ekonomiska incitament att se till att skräddarsy arbetsuppgifter som den sjukskrivne kan komma tillbaka till.
Bra för den som är inne på arbetsmarknaden. Dåligt för den som försöker ta sig in. Sjukansvaret ger arbetsgivaren ett rättmätigt intresse av att kontrollera sjukhistoria bland dem som söker arbete. Det är olustigt och kommer att göra det svårare för människor med kroniska sjukdomar att ta sig över tröskeln även om de kan arbeta lika bra som andra.
I den andra delen, med rehabiliteringskedjans strikta tidsgränser, liknar Sverige Nederländerna. Hur väl den fungerar är svårt att mäta eftersom det i den finns människor som kommer från det gamla systemet med passiv sjukskrivning.
Det man – med facit i hand – hade kunnat önska är att de två systemen löpt parallellt. Att de som varit sjukskrivningsskadade i det förra systemet hade kunnat rulla vidare som förr, medan rehabiliteringskedjan upprätthölls för alla nya. Enskilda har tveklöst tagit skada av det nya regelverket. Men det ska inte ses som ett bevis för att de nya reglerna skapar ohälsa, utan att de gamla tenderade att permanenta dem.
Detta är det huvudspår som regeringen inför sin prövning av reformen måste hålla i huvudet. Det är riktigt att nästan hälften av dem som går över i arbetslivsintroduktion återvänder till sjukförsäkringen. Men det ska jämföras med hur det var förr när så gott som alla långtidssjukskrivna snubblade över i förtidspension.