En av polisens viktigaste uppgifter är att värna yttrandefriheten. Att skydda dem som hotas för sina åsikter, att finna förövarna. Offret kan aldrig åläggas skulden, oavsett vad han ritat eller sagt.
En amerikansk kvinna är åtalad i USA misstänkt för att ha planerat ett attentat mot konstnären Lars Vilks. I Irland har polisen gripit fyra män och tre kvinnor på grund av samma brottsmisstanke. Polisorganisationer i flera länder har samarbetat, och det är nödvändigt. Historien har visat att självutnämnda rättsskipare inte låter gränser hämma dem, och att de inte har bråttom.
Den iranske ayatollan Khomeini utfärdade sin uppmaning till alla muslimer att döda författaren Salman Rushdie den 14 februari 1989. I september samma år placerades bomber utanför fyra bokhandlar som ägdes av Penguin, förlaget som givit ut ”Satansverserna”. Sedan syntes det vara lugnt, utom för Rushdie som flyttade mellan olika bostäder med polisskydd i högsta klass.
Men sommaren 1991 överfölls och misshandlades Rushdies italienska översättare Ettore Capriola i sitt hem. Några dagar senare knivmördades Hitoshi Igarashi som översatt till japanska. Drygt två år senare sköts William Nygaard, chef för förlaget som gav ut Rushdie i Norge, med tre skott utanför sitt hus.
När dessa dåd inträffade tystnade debatten om kostnaden för skyddet för Salman Rushdie. Men efter ett tag höjdes rösterna igen, nog borde väl Rushdie betala hela eller delar av de årliga mångmiljonkostnaderna för livvakter och säkra hus – han tjänar ju mycket pengar på de böcker som ådragit sig islamisternas vrede. Frågan ställdes också i underhuset.
Svaret blev nej. Och det måste det alltid bli. Offret kan aldrig hållas skyldig för att extremister försöker tysta honom eller henne.
Det får kosta vad det kosta vill att skydda Salman Rushdie i Storbritannien, Kurt Westergaard i Danmark och Lars Vilks i Sverige. Det är den demokratiska statens uppgift att försvara medborgarnas rätt att göra sina meningsmotståndare upprörda.
Lars Vilks tecknade rondellhund med Muhammedansikte må anses vara småskoj, en platt provokation eller hädisk. Det spelar ingen roll. Han har rätt att leva i frid vilka bilder han än gör.
Sitationen för Rushdie och för tecknarna Kurt Westergaard och Lars Vilks är extrem. Det har utfästs belöningar till dem som mördar, priset på Vilks huvud är 100.000 dollar.
Det sker dessvärre angrepp på yttrandefriheten i mindre skala ofta i Sverige. När Elisabeth Ohlsons fotoutställning Ecce Homo – där Jesus och apostlarna gestaltades av homosexuella och transvestiter – visades för drygt tio år sedan kände sig somliga kristna kränkta. De allra flesta höll sig till de goda protesterna, demonstrationer och flygblad. Precis som de flesta muslimer gör när det kommer till Lars Vilks, om de alls bryr sig.
Men några gick längre, Elisabeth Ohlson blev mordhotad, precis som ett antal av dem som lät visa bilderna i kyrkor och på museer.
Många politiker i Sverigedemokraterna har fått sina hus och bilar nedklottrade, mottagit telefonhot och några har blivit misshandlade för sina åsikters skull. Malmös kommunalråd Ilmar Reepalu har nu höjt personskydd eftersom hoten blivit fler sedan han flera gånger formulerat sig illa när han diskuterat hoten mot andra, nämligen judarna i Malmö.
Reepalu ska möta hårt motstånd när han försöker skuldbelägga offer. Men bara verbalt. Grunden för demokrati är en öppen debatt. I den är också dumma, extrema och provocerande argument tillåtna, så länge de inte övergår i hets mot folkgrupp. Rätten att uppröra gäller i skrift och bild. Åsikter vi ogillar kan vi bemöta eller ignorera. Men aldrig tysta med hänvisning till att någon känner sig kränkt.