Svensk lagstiftning är unikt restriktiv vad gäller sjukvård till papperslösa och gömda flyktingar. Denna hållning måste omprövas.
I två reportage har nyhetsprogrammet Rapport i veckan uppmärksammat situationen för gömda flyktingar i Sverige. Dels med vinkeln att sommaren är besvärlig eftersom vårdkliniker för gömda och papperslösa hålls stängda under semestern. Dels att praxis i mottagande ser olika ut i olika delar av landet.
Somliga landsting bistår alla med subventionerad vård. Även människor i migrationspolitisk limbo, som inte förmår betala för sig. Andra tolkar svensk lag strikt: endast akutvård erbjuds den utan papper, något alla landsting för övrigt enligt lag måste tillhandahålla. Därefter faktureras vederbörande, utan undantag eller förmåner. I praktiken innebär det alltså att somliga papperslösa eller gömda tvingas invänta allvarlig försämring för att närma sig vården. Och lämnar sjukhuset skuldsatta.
Ett stort ansvar har därmed hamnat i knät på sjukvårdspersonal och tjänstemän, som agerar utifrån mer eller mindre stora kunskaper om regelverk och rutiner. Yrkesetiken kräver att alla människor behandlas utifrån medicinska behov, utan åtskillnad och utan hänsyn till medborgarskap. Om lagstiftning hindrar en sådan ordning, är det skrivet att vårdpersonal har en förpliktelse att söka ändra på detta. Det är en förklaring, utöver ren övertygelse, till att vårdfackförbunden i Sverige har engagerat sig så starkt i frågan.
Lagstiftningen är inte bara i konflikt med yrkesetiken, utan befinner sig även på kollisionskurs med ett antal internationella konventioner om rätten till hälsa. Restriktionerna utgör ett brott mot principen om människovärdet, något Sverige också blivit kritiserat för av FN.
Kristdemokraterna, med socialminister Göran Hägglund i spetsen, har under mandatperioden blivit alltmer uttalade i sitt stöd för en mer humanitärt orienterad politik på området. Migrationsministern och moderaten Tobias Billström, däremot, är alltjämt skeptisk.
En utredning i frågan utlovades länge. I år sjösattes den, utredare är generaldirektören vid Rättsmedicinalverket Erna Zelmin. Bättre sent än aldrig, kan tyckas. Men det finns en del märkligheter i utredningens riktlinjer.
Den olyckliga sammanblandning mellan rätten till vård och migrationspolitiska överväganden som präglat diskussionen inför utredningen, finns som eko i direktiven.
Om en mer human vårdpolitik visar sig leda till en ökad flyktingtillströmning, ska utredaren föreslå åtgärder hur flyktingar kan förmås återvända till sina ursprungsländer. Vidare ska utgångspunkten vara att förslagen inte får bidra till att fler personer lockas uppehålla sig i Sverige utan nödvändiga tillstånd. Utredare Zelmin har också i intervjuer bekräftat att regeringens uppdrag vilar på två ben: ett migrationspolitiskt och ett vårdmässigt.
Men vårdpolitik och reglerad invandring är två helt olika frågor – har inte med varandra att göra. Rätten till vård utgår från grundläggande mänskliga rättigheter, och ska inte vägas mot migrationsmässiga ställningstaganden. Att betrakta utebliven vård som en piska för att få gömda flyktingar att lämna Sverige är djupt oetiskt och borde vara en främmande åsikt i den svenska debatten.
Det är sådana tankar som lett Sverige till den situation som vi befinner oss i – i en europeisk skamvrå, tillsammans med Österrike. Hårt kritiserade för ett vårdregelverk som gör skillnad mellan människor och människor. Rätten till vård är en mänsklig rättighet, en princip höjd över pass och papper.