Den gamla refrängen vård-skola-omsorg hörs igen. Dess popularitet har aldrig avtagit men nu i de ekonomiskt kärva tiderna är den mer än välkommen: väljarnas stöd för en gemensamt finansierad välfärdssektor är starkt i alla väder. Den insikten nådde Moderaterna efter valnederlaget 2002 och är tillsammans med arbetslinjen grunden för alliansregeringens politik.

Härmed har de fyra allianspartierna tagit ett steg över på den planhalva där socialdemokratin sedan gammalt dominerat.

I goda tider är det lätt att driva på för att människor ska komma ur utanförskap och in på arbetsmarknaden. I goda tider är det likaså lätt att värna välfärdstjänster och att höja kvaliteten i skolan. Men sedan i höstas är det annorlunda, den globala ekonomiska krisen träffar också Sverige.

I takt med allt dystrare prognoser har oppositionens kritik av regeringen växt. Den är overksam eller gör för litet, lyder i sammanfattning alla uttalanden av S-märkta politiker och fackföreningsmän. Men också fackorgan som Konjunkturinstitutet och experter som regeringens egen rådgivare Lars Calmfors har efterlyst större insatser för att möta krisen och hindra arbetslösheten att bli alltför omfattande.

Svaret har lytt: vi har gjort mycket, vi har läget under kontroll och vi kommer att behöva göra mer. Det budskapet är inte lättsålt.

När regeringen i går meddelade på DN Debatt att den kommer att anslå mer pengar till kommunerna innebär det inget avsteg från huvudlinjen: ansvarsfulla statsfinanser och vaksam anpassning efter utvecklingen.

Sammanlagt 17 miljarder till kommuner och landsting under tre år med start nästa år finns i regeringens vårbudget som presenteras nästa vecka. Inga extra pengar i år alltså. Kommunernas utgångsläge är gott efter många feta år, hävdar regeringen, de kan spara utan alltför svåra följder. Men till nästa år ska de få ett engångsbelopp på sammanlagt 7 miljarder för att hindra personalminskningar i ”välfärdens kärnverksamheter”. Det beloppet kommer att fördelas lika för varje invånare, något som rimligen underlättar mer för storstadsområdena än för glesbygderna. De följande årens extrabidrag kommer däremot som höjda generella statsbidrag.

De första reaktionerna var givna: för litet säger opposition och fack. Välkommet, säger Kommunförbundets moderate ordförande. Men åtskilliga kommunal- och landstingsråd lär betvivla att det räcker.

Budgetsummor är svårbedömda, särskilt när det handlar om att möta ett snabbt föränderligt skeende. Intressantare är då regeringens budskap till kommunerna. Gång på gång betonas att det gäller att värna huvuduppdraget – vård-skola-omsorg. Det är nu de verkligt tunga delarna av en kommunal budget. Men där finns annat. Olika former av näringsstöd, utvecklingssatsningar och mer eller mindre vidlyftiga projekt. Sådant som åtskilliga kommunalpolitiker gillar, de ger goda rubriker i lokalpressen och har ”framtidsprofil”. Och det kan inte alltid sägas om vårdcentraler och äldreboenden. Men nu säger regeringen alltså att sådana ting är mindre nödvändiga, att det är på dem kommunerna ska dra in.

Det är en klok linje för den som vill vinna väljarnas stöd, och den antyder en möjlighet att placera mer politiskt ansvar på kommunernas folk.

Det just nu växande stödet kan vackla trots att gårdagens kommunstödspaket
är rätt avvägt.

 DN