Tongångarna var försiktigt positiva efter torsdagens samtal mellan regeringen och oppositionen om den svenska Afghani-staninsatsen. Socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin sa efter mötet med statsminister Fredrik Reinfeldt och utrikesminister Carl Bildt att ”förutsättningen för en sjupartiuppgörelse i riksdagen finns där”. Även Reinfeldt ”ser öppningar”.
Det är en orimlig tanke att en minoritetsregering skulle hålla svenska trupper i en stridszon på andra sidan jordklotet utan brett stöd i riksdagen. Kriget i Afghanistan är dessutom inne i en återvändsgränd.
En varningslampa bör ändå tändas: vad betyder en sjupartiuppgörelse?
Den dåvarande socialdemokratiska regeringen inledde insatsen 2002, på begäran av FN och med stöd av den borgerliga oppositionen. Efter maktskiftet 2006 fortsatte samrådet mellan alliansregeringen och den socialdemokratiska oppositionen.
Därmed finns ett gemensamt ansvar för den svenska Afghanistanstyrkan, som också haft ett mer ljummet stöd av Miljöpartiet. Vänsterpartiet har däremot sedan länge krävt att soldaterna ska tas hem – omedelbart. Även Sverigedemokraterna har i grunden varit negativa till insatsen.
Tre veckor före valet i september hände plötsligt något. S, MP och V presenterade en gemensam rödgrön överenskommelse. Grundstenarna var att ett tillbakadragande av trupperna skulle påbörjas ”under inledningen av 2011” och vara avslutat senast första halvåret 2013.
Strax innan hade Mona Sahlin efter ett besök i Afghanistan förklarat sitt stöd för den internationella Kabulkonferensens tidtabell, där målet är att afghanska styrkor ska ta över ansvaret för säkerheten i landet 2014. Att dra bort alla utländska trupper ”vore katastrof”, sa Sahlin.
Det rödgröna dokumentet var en eftergift för Vänsterpartiet, ett måste för att få till en uppgörelse före valet. På samma sätt hade S låtit V styra formuleringarna i den utrikespolitiska plattformen, som bland annat fantiserade om att USA borde stänga alla sina militärbaser utomlands.
Inför förhandlingarna om regeringens proposition, som ska läggas fram den 4 november, har de rödgröna låtit som om deras överenskommelse är den enda möjliga grunden för en kompromiss. ”Regeringen är välkommen att lägga ett likadant förslag”, har MP:s språkrör Maria Wetterstrand sagt.
Socialdemokraterna var valets stora förlorare. De rödgröna inhöstade 43,6 procent av väljarnas röster. Att de ensamma ändå skulle avgöra en så viktig fråga som Afghanistaninsatsens framtid är naturligtvis bakvänt. Det gäller särskilt som Mona Sahlin av nöd ställde sig nära Lars Ohly, trots att hon egentligen tycker något annat.
Vad Mona Sahlin och övriga rödgröna hittills har hållit på med är parti- och blocktaktik. Men säkerhetspolitik lämpar sig extra illa för den typen av rävspel. Det får inte vara viktigare för Socialdemokraterna att bevisa att Fredrik Reinfeldt saknar majoritet i riksdagen än att tillsammans lösa frågan om Afghanistaninsatsen.
Nå, regeringen är heller inte oskyldig. Bjuder man in två representanter för oppositionen till samtal blir det rätt uppenbart att Vänsterpartiet, minst av de rödgröna partierna, ska isoleras. Precis som S och MP vill göra det rumsrent att samarbeta med V om utrikespolitiken, så vill den borgerliga alliansen motsatsen.
Faktum kvarstår. Det naturliga är att de fyra borgerliga regeringspartierna gör upp med Socialdemokraterna om en plan för hur och när ett tillbakadragande av de svenska soldaterna i Afghanistan ska ske. Sedan får övriga partier ansluta sig till uppgörelsen, eller avstå.