De rödgröna har ingen gemensam rättspolitik. Det försvagar regeringsalternativets trovärdighet och stärker Vänsterpartiet.
På måndagen kom Thomas Bodström tillfälligt hem från USA, dit han ska återvända efter valet. Det var på tiden. Det är svårt att begripa att Socialdemokraternas affischnamn och ordföranden i riksdagens justitieutskott lämnade Sverige mitt under valrörelsen. Särskilt egendomligt framstår det eftersom de rödgröna ännu inte har lyckats enas om ett gemensamt program om frågor som rör brott och straff.
Lättare att förstå är att de tre partierna har svårt att komma överens. När Thomas Bodström var justitieminister förespråkade han en politik som i stora stycken gick ut på tuffare tag. Han drev fram specialfängelser, ville tillåta buggning och tog initiativ till en lång rad EU-lagar inom brottsbekämpningens område. Han var bland annat en mycket aktiv förespråkare för att tvinga alla operatörer i hela EU att spara information om telefonsamtal, sms, e-post och internettrafik. Många av förslagen gick alldeles för långt och innebar att medborgarnas personliga integritet kränktes. Det är dessutom oklart om det ledde till en effektivare brottsbekämpning.
När Bodström var justitieminister röstade Vänsterpartiet och Miljöpartiet mot de flesta av hans lagförslag. Under tiden i opposition har partierna närmat sig varandra i vissa frågor, men skillnaderna är fortfarande stora. Socialdemokraterna röstade till exempel med regeringen både när det gällde hemlig avlyssning och skärpta straff för våldsbrott.
I riksdagsdebatten i maj 2009, när beslut om skärpta straff diskuterades, erkände Thomas Bodström att det underlättade för de rödgröna att frågan behandlades före 2010 års val. ”Det gör ju livet lättare för oss, på samma sätt som när det gällde buggningen.”
Bristen på rödgrön samsyn i dessa frågor utnyttjades av Lars Ohly i söndags kväll. I SVT:s utfrågning fick han möjlighet att lägga ut texten om Vänsterpartiets politik. Ohly förklarade att det strider mot hans människosyn att skärpa straffen för till exempel grova våldsbrott. Brott bekämpas bäst genom förebyggande arbete, ansåg han. Vänsterpartiet hävdar att det räcker med maximalt ett års fängelse för grov misshandel, medan regeringen med Socialdemokraternas stöd har förändrat skalan så att det kan ge minst fyra och högst tio år. Ohly vill dessutom återinföra halvtidsfrigivningen – men samtidigt höja straffet för sexköp, som i dag är sex månaders fängelse.
Brottsbekämpning handlar förstås om mycket mer än straffskalor. En underskattad och viktig del av kampen mot brott är till exempel att den sker effektivt. I dag lägger polisen anmälningar om så kallade vardagsbrott på hög, vilket är ett underskattat och växande problem i den svenska rättsstaten. Det är beklagligt att inget av de politiska blocken på allvar tar upp den frågan inför årets val. Men Vänsterpartiets ståndpunkt är extrem. Om partiet får bestämma skulle den som döms för grov misshandel kunna friges efter ett halvår. Det vore stötande.
Lars Ohly bortser helt från att straff måste stå i något slags proportion till hur medborgarna uppfattar olika typer av brott. Om grova våldsbrottslingar kan promenera ut genom fängelseportarna efter endast ett halvår, medan de som köpt sex får sitta längre, skulle förtroendet för rättsväsendet snabbt undergrävas.
Är det Bodström eller Ohly som bestämmer? När det gäller inställning till straff för våldsbrott skiljer en avgrund dem åt. Om inte de rödgröna kan komma överens före valet blir det omöjligt att veta hur en eventuell regeringspolitik kommer att utformas. Utan en gemensam plattform för rättsfrågorna blir det svårt för partierna att regera tillsammans.