Demokrati och val har blivit så nära förknippade med varandra att de ses som två sidor av samma sak. Men det finns ett annat sätt att utse de personer som ska ges ansvar för våra gemensamma samhällsuppgifter: Man kan ta fram namnen med lottens hjälp.
Så gjorde man i den antika demokratin, för inte ens Aten var litet nog att orka fatta alla beslut genom den direktdemokratiska metoden: stormöte. Betydande makt låg på ämbetsmän som tillsatts genom lottning bland stadens fria män.
Kristdemokraterna säger att de vill stärka medborgarandan i samhället. Inför rikstinget i Örebro i början av juli har en arbetsgrupp ledd av förste vice ordförande Maria Larsson tagit fram en lista med konkreta förslag. Ett av dem lyder: ”inför lottad tjänstgöring som nämndeman”.
”Det blir ett slags civil värnplikt i domstolen”, förklarar Maria Larsson (SvD 3/6).
Förslaget är radikalt. För det första i den meningen att det behandlar alla medborgare som jämlikar. För det andra går förslaget till roten med frågan.
Kristdemokraterna föreslår ingen liten putsning på det svenska nämndemannasystemet där nomineringen skötts av de politiska partierna och valet formellt gjorts av kommunfullmäktige. Nej, i ett slag vill de sopa bort det gamla systemet.
På flera sätt är idén med allmän domstolsplikt och lottning tilltalande. En medborgare har inte bara rättigheter, utan också skyldigheter.
Domstolarna måste skötas professionellt och de ska vara oberoende av den politiska makten. Men de behöver samtidigt en medborgerlig förankring. Nämndemännen tillför den juridiska processen erfarenheter och perspektiv just i sin egenskap av vanliga medborgare.
Ändå kommer inte Kristdemokraternas förslag att förverkligas. Det beror inte på att partiet är litet utan på att förslaget inte skulle lösa det svenska nämndemannasystemets tre huvudproblem.
Det första är att de fallande medlemstalen har gjort partierna till en svagare rekryteringsbas. Det andra är principiellt: Även om syftet inte är att nämndemännen ska representera sina partier utan agera som medborgare, så har partierna getts en urvalsmakt. I ett samhälle där allt färre är partimedlemmar eller ens känner några sådana har detta blivit svårt att såväl förklara som försvara.
En tredje svaghet ligger i den bristande representativiteten. Med åren har könsbalans uppnåtts. Men alltjämt är medelåldern bland nämndemännen hög och andelen invandrare låg.
I teorin löser domstolsplikt och lottning alla problemen. Rekryteringen lösgörs från partierna och sammansättningen blir en spegelbild av befolkningen. Men i praktiken skulle denna lösning inte fungera. Nämndemannauppdraget kräver stort engagemang för att bli väl utfört, och viljan att göra en god insats kan inte beordras fram hos medborgare som lotten pekat ut.
Även i det antika Aten insåg man att ett urvalssystem där slumpen styr har denna svaghet. Därför skedde lottningen bara bland de fria män som anmält sitt intresse för uppdraget.
Så kan man göra. Men då tappar man halva poängen: representativiteten. Ett system med lottning bland frivilliga skulle sannolikt höja genomsnittsåldern ytterligare. Samtidigt skulle den könsbalans som uppnåtts kunna gå förlorad.
Det finns i dag cirka 9.000 aktiva nämndemän i Sverige. Idealet är att de ska vara engagerade och ha gott omdöme men i övrigt vara som folk är mest. I stort sett ska gruppens sammansättning spegla landets befolkning.
För att vi ska närma oss detta krävs ett medvetet urval. Antingen gör man en bedömning redan vid nomineringen. Eller så låter man alla intresserade anmäla sig och gör granskningen av kandidaterna i en senare fas.