För länder som graderats ned blir det förmodligen ännu dyrare att låna.

Euroländernas gemensamma räddningsfond EFSF får antagligen också svårare att ta upp lån, vilket kan bli ett akut bekymmer.

Visst är det därför begripligt att Europas politiker inte applåderar beslutet. Ändå har det varit beklämmande att under helgen följa reaktionerna.

I Frankrike, vars kreditvärdighet sänktes från AAA till AA+, höjs åter röster för att reglera och därmed minska kreditvärderingsinstitutens inflytande.

I Österrike, som också fick sänkt kreditbetyg, förklarar landets riksbankchef att S&P fattat ett ”politiskt beslut” och därmed lagt sig i något institutet inte har med att göra.

I Tyskland hävdar ledaren för regeringspartiet CDU i förbundsdagen att det borde bli stopp för S&P:s försök att ”låtsas” vara politiker.

Till och med Olli Rehn, euroansvarig i EU-kommissionen och ofta en sansad person, beklagar att S&P agerat ”inkonsekvent” eftersom sänkningen av kreditbetygen fattats ”samtidigt som euroområdet tagit krafttag mot krisen”.

Protester kommer ända från Kina.

Nyhetsbyrån Xinhua, regeringens språkrör, fördömer sänkningen av euroländernas kreditbetyg och förklarar att beslutet ”leder till nya tvivel rörande institutets trovärdighet”. Att det kinesiska kommunistpartiet ogillar marknadens aktörer är förstås ingen överraskning, men borde stämma till eftertanke i Europa.

Naturligtvis ska också Standard & Poor’s granskas kritiskt. Kreditvärderingsinstituten har gjort misstag förr och sitter inte inne med hela sanningen. Den här gången är det emellertid svårt att rikta allvarliga invändningar mot den bedömning som gjorts.

De sänkta kreditbetygen är snarast ett slags bekräftelse på i vilket skick många av euroländerna befinner sig och borde inte vara någon överraskning.

Institutet konstaterar också att den europeiska räddningsfonden inte har fått tillräcklig styrka och flexibilitet. Det är inte heller någon nyhet.

I beslutsunderlaget som S&P offentliggjort görs dessutom ett viktigt påpekande. Standard & Poor’s hävdar att det krävs mer än budgetdisciplin för att ta EU ur krisen. De underliggande problemen handlar om skillnaderna mellan euroländernas konkurrenskraft, som ökar.

Institutet varnar för att krisbekämpning som enbart inriktas på åtstramning gör det ännu svårare för länder med problem att komma ur sina svårigheter.

Det är en slutsats som förtjänar att upprepas.

Euroländernas usla statsfinanser är visserligen en realitet och går inte att komma undan. Men parallellt med försöken att göra något åt det problemet måste EU ägna mer kraft åt de frågor som på sikt är avgörande för den ekonomiska utvecklingen.

Det handlar om konkurrenskraft, produktivitet och innovationer. Här skulle en av EU:s verkligt stora framgångar – den inre marknaden – kunna vara en mer förlösande och positiv kraft. Men det är sedan länge väl känt att det finns betydande hinder kvar som försvårar handeln med varor och tjänster i Europa.

I korridorerna i Bryssel finns en hel hög förslag om hur marknaden skulle kunna fungera bättre.

Vid sidan om försöken att upprätta budgetdisciplin i euroområdet borde därför unionen se till att stärka konkurrenskraften och se till att göra verklighet av allt det som hamnat i skymundan under skuldkrisen.