Att regeringen vill införa avgifter för utländska studenter är bra. Men man kunde ha varit mer generös med stipendiepengar och mindre orolig för den kommande valrörelsen.
Regeringens förslag att införa studieavgifter för utländska studenter är välkommet.
Ett viktigt skäl är krasst ekonomiskt. Antalet studenter vid svenska lärosäten som kommer från länder utanför EES-området (EU samt Island, Norge och Liechtenstein) har ökat starkt. Under läsåret 2007/2008 uppgick denna grupp till 9 700 personer, varav 70 procent var från Asien. Totalt kostade deras utbildning de svenska skattebetalarna 500 miljoner kronor.
Men det finns även ett principiellt motiv till att ta betalt. I dag är avgiftsfriheten Sveriges främsta konkurrensfördel på den internationella utbildningsmarknaden. Våra universitet och högskolor är som klädmarknaden i Ullared: det är inte kvaliteten utan de billiga priserna som lockar.
Att Sverige är en lågprislada är inte bra för det svenska högskolesystemet. Målsättningen bör var högre ställd: att konkurrera med utbildningar som man kan ta hyfsat betalt för.
Mot dessa argument har huvudsakligen två invändningar rests. Den första är att det alltid är fel att ta betalt för högre utbildning. Traditionen att universitet och högskolor ska vara avgiftsfria (till skillnad från till exempel förskolan) har djupa rötter i Sverige liksom i de flesta europeiska länder.
I remissvaren på den utredning som ligger till grund för regeringens proposition finns en oro för att frångå denna princip. Införandet av avgifter för utländska studenter, menar flera instanser, kan på sikt leda till att också svenska medborgare måste börja betala för högskolan.
För att lugna dessa kritiker har regeringen föreslagit att rätten till kostnadsfri högre utbildning för medborgare i Sverige och inom EES-området skrivs in i högskolelagen. Om än begripligt av val-taktiska skäl är detta kortsiktigt. Sverige står inför stora utmaningar på utbildningsområdet. Förhoppningsvis kommer allt fler och fler att gå vidare till högre studier och kraven på utbildningskvalitet kommer inte att minska.
Att en stor del av dessa framtida högskolestudier av jämlikhetsskäl måste finansieras med allmänna medel är självklart. Men det måste också finnas en viss flexibilitet, inte minst om man vill att universitet och högskolor ska bli mer självständiga från staten.
Den andra invändningen mot införandet av avgifter är att det försvårar internationaliseringen av den högre utbildningen i Sverige.
Onekligen finns det en sådan risk. Undersökningar visar att många av de berörda utländska studenterna inte skulle rekommendera studier i Sverige om de inte var avgiftsfria. En liknande reform i Danmark för ett par år sådan ledde också till att antalet studenter som kom från länder utanför EES-området minskade kraftigt.
I det liggande förslaget finns en rad åtgärder vars syfte är att förhindra ett stort tapp av utländska studenter: bättre myndighetsamordning och särskilda pengar för marknadsföring.
Det viktigaste är införandet av ett stipendiesystem vilket ger en möjlighet att fördela studieplatser på ett mer genomtänkt sätt – dels för att hjälpa de mest behövande, dels för att attrahera begåvade studenter.
Tyvärr är regeringen ohemult snål. Man sparar 500 miljoner men avsätter bara 60 miljoner år 2011 till stipendier.
Mest avgörande för att fortsätta locka utländska studenter till Sverige är dock förbättrad utbildningskvalitet.