Fredrik Reinfeldt hade med sig ett fjärde steg i jobbskatteavdrag när han på lördagen mötte pressen på båten till Vaxholm. Samt, ska man tillägga, ett helt knippe reservationer. Budgetsamtalen pågår än och beskedet därifrån var att parterna kommit halvvägs men att ingenting är klart förrän allting är klart. Fredrik Reinfeldt tyckte sig se att det i ekonomin finns ett reformutrymme, men var inte beredd att hugga några siffror i sten.

Så löftet om det nya jobbskatteavdraget ska kanske snarast ses som en fingervisning, ett besked om vilken väg Moderaterna vill gå. Och då blir alltså svaret: samma som vid valet 2006. Frågan är dock: Är den lika framkomlig nu som då?

Den politiska betydelsen av de inkomstskattesänkningar regeringen hittills gjort kan knappast underskattas. Successivt har människor blivit varse att det finns ett annat sätt än höjd bruttolön eller höjda bidrag att få mer pengar kvar. Den regering som skulle ta ifrån låginkomsttagare den nya tusenlapp som nu trillar in på lönekontot varje månad lär inte få det lätt.

Detta inser förstås Socialdemokraterna som nu sväljer huvuddelen av jobb­skatteavdraget. Men det gör inte Vänsterpartiet. Hur partierna på vänsterkanten ska kunna enas om en gemensam ekonomisk politik är inte lätt att se.

Men om skattesänkningar som är genomförda är svåra att avskaffa, är det desto lättare att opponera mot sänkningar av inkomstskatten som inte är genomförda. Ännu lättare i en tid som denna, när det finns andra skatter än den på arbete som skulle kunna sänkas, när kommuner och landsting tigger om mer pengar, varnar för röda siffror i boksluten och när en resursslukande influensapandemi står utanför dörren. Den globala finanskrisen och lågkonjunkturen har gjort människor krismedvetna. Värdet av sunda stats­finanser har för säkert för många fått en ny tyngd.

Fredrik Reinfeldt är noga med att poängtera att inga satsningar kommer att ske på bekostnad av sunda statsfinanser. Men det reformutrymme han tycker sig se handlar trots allt om pengar som inte finns. Och frågan är om det är så smart att servera vänsteralliansen argumentet att regeringen lånar pengar för att sänka skatten.

Vid sidan av jobbskatteavdrag är det med regeringsduglighet valet enligt Moderaterna ska vinnas. Och här har Fredrik Reinfeldt ett gigantiskt överläge. Vid sitt Vaxholmstal inför förra valet lovade han i något slags desperation att matcha eller trumfa över alla socialdemokratiska satsningar på vård, skola och omsorg. Den här gången är det Mona Sahlin som har att förhålla sig till Moderaterna.

Fredrik Reinfeldt har vuxit under de regeringsår som gått. Ordförandeskapet i EU har ytterligare stärkt honom i rollen som statsman. Det märktes tydligt på talet i Almedalen i somras – ett brandtal för Europa och det märktes också i går i Vaxholm. Reinfeldt ägnade de första tio minuterna åt att tala om demokrati. Från Iran, via Burma, hamnade han till sist i Afghanistan och det glädjande i att det nu hållits val. Han konstaterade att det inte hade hänt om inte Sverige och andra länder varit på plats.

Allt detta är sant. Och viktigt. Ty trots allt måste medborgare kunna ställa större krav på politiken än att bara leverera mesta möjliga belopp i plånboken varje månad. Barack Obamas valseger visar att människor törstar efter större sammanhang, efter att känna att vi är på väg någonstans och att vi reser tillsammans.

En moderat resa mot mer av internationell solidaritet, kamp för demokrati och kvinnors rättigheter är ingalunda något dåligt mål för färden.