Väljarnas förtroende för Mona sahlin fortsätter att sjunka. Om valrörelsen utvecklas till en match mellan Reinfeldt och Sahlin är utgången given.
Det är kvinnorna det svänger om i DN/Synovates mätning av förtroendet för partiledarna. För männen märks inga statistiskt säkra förändringar: Moderatledaren Fredrik Reinfeldt är populärast med stöd hos halva folket, Vänsterpartiets Lars Ohly ligger sist i klungan med 22 procent bakom sig.
Miljöpartiets Maria Wetterstrand har gått fram starkt, hon nafsar nu Reinfeldt i hälarna, 45 procent gillar henne och stödet kommer från ömse sidor av blockgränsen. För Centerns Maud Olofsson och Socialdemokraternas Mona Sahlin går det sämre. Båda har tappat förtroende sedan förra mätningen i november, Olofsson från 32 till 27 procent bland de tusen svarande, Sahlin från 31 till 26.
Ändå är siffrorna inte lika dyster läsning för Centerledaren. Maud Olofsson har fortfarande enormt stöd av de egna, när negativa dras från positiva slutar hon på plus 86 procent. Och det är viktigt, för även om sympatisörer inte är att jämställa med partikamrater bidrar de ändå till att tala väl om partiledaren när det pratas politik på jobbet och fritiden.
Men Mona Sahlin, har en särklassig bottenposition när förtroendet bland de egna mäts. Bara plus 11. Näst sämst är språkröret Peter Eriksson med plus 49.
De rödgröna har visserligen övertaget i de flesta opinionsmätningar som handlar om partisympatier på senare tid. Men när det väl är valdag har också förtroendet för partiledarna betydelse. Andelen svenskar som är så lojala så att de skulle rösta som vanligt om så partiet anfördes av en död häst är numera litet.
Mona Sahlins problem är till viss del historiska. Det finns långsinta medborgare som kommer ihåg att det handlade om bra mycket mer än Toblerone när Sahlin en gång fick dra sig tillbaka sin partiledarkandidatur. Det finns minnesgoda fackliga aktivister som ännu inte smält att hon som arbetsmarknadsminister 1990 förordade strejkförbud.
Men i huvudsak handlar hennes svårigheter om att hon inte framstår som oppositionsledare. När Socialdemokraterna ska enas med sina små samarbetspartier Vänstern och Miljöpartiet blir bilden hela tiden att V säger si, MP säger så och så fäller Sahlin avgörandet genom att välja nejlikan den ena gången och maskrosen den andra. Men rosen kommer bort.
Ta rut-avdraget. Politiskt intresserade personer vet att Mona Sahlin pläderade för statligt stöd för tjänster i hemmet när hon verkade som författare och föreläsare efter avhoppet 1995. När så S i Stockholms län nyss argumenterade för ett bevarande av avdraget och MP för att det i alla fall ska vara kvar så länge arbetslösheten är hög – då valde Sahlin att döma till Vänsterpartiets fördel. Rut ska sopas ut.
Ta las. Där har Mona Sahlin fällt avgörandet som gör Miljöpartiet på gott humör. Rätten att undanta två personer från turordningen i företag med förre än tio anställda blir kvar. Till V:s och LO-förbundens förtret.
Vänsterpartister och miljöpartister blir förstås glada för varje vinst för den egna sakpolitiken de kan räkna hem när de ska samsas om ett gemensamt regeringsprogram. Men det kan visa sig bli pyrrhussegrar. För vem vill se en statsminister som uppträder som medlare snarare än ledare?
För Socialdemokraterna finns en betydande risk att tidigare väljare stannar hemma i brist på entusiasm.
Mona Sahlin måste visa att hon vill mer än att få de rödgröna att hålla ihop. För att vinna förtroende behöver hon plocka fram de talanger som förr gjorde att hon slog an: glädjen, slagfärdigheten, förmågan att identifiera och sammanfatta problem. I dag talar hon så långsamt och med så enkla ord att man som lyssnare känner sig behandlad som ett litet barn. Och sådana har inte rösträtt.
Sahlin måste få upp farten på alla de vis. Annars blir hon den regerande alliansens bästa valarbetare.