Förra veckans EU-toppmöten gav förhoppningar om att eurokrisen åtminstone skulle ta en paus. Så klippte Greklands premiärminister Giorgos Papandreou till med sitt löfte om folkomröstning om hela krisuppgörelsen. På tisdagen föll Europas börser åter handlöst.
Avtalet innehåller en 50-procentig nedskrivning av privata investerares fordringar, en nödvändighet för att kunna kapa Greklands växande skuldberg. Motkravet är fortsatta åtstramningar, strukturreformer och privatiseringar.
Frågetecken kvarstår. Ingen vet hur många finansinstitut som accepterar sådana förluster. Besparingarna krymper Greklands ekonomi. Förhoppningen är att statsskulden ska röra sig ned mot 120 procent av BNP, men det bygger på optimistiska tillväxtprognoser och att regeringen plötsligt börjar klara sina budgetmål. Även om allt lyckas vore en sådan skuldsättning alarmerande hög.
Men uppgörelsen föregicks av veckor av komplicerade förhandlingar mellan euroländerna och med investerare. Om Papandreou inte nämnt sin folkomröstningsplan för de andra EU-ledarna är det förbluffande. Enligt uppgifter i Aten visste inte ens hans egen finansminister något. Flera toppfigurer i Papandreous socialistparti Pasok kräver nu premiärministerns avgång, vilket kan leda till nyval i stället för folkomröstning.
Papandreou spelar hur som helst högt, med sin politiska framtid och med Greklands och övriga euroländers ekonomi. Han säger att en folkomröstning skulle ta ställning till krispaketet. En omförhandling av villkoren är inte sannolik. Hur frågan än formuleras blir innebörden i så fall ett ja eller nej till euron – och i praktiken till EU.
Opinionsmätningar tyder på att en klar majoritet av grekerna är emot överenskommelsen. Inser grekerna att valet gäller euro eller drachmer kan saker förändras. Ett ja skulle ge Papandreou ett kraftfullt mandat, tysta kritikerna i Pasok och låta folket dela ansvaret. Oppositionen, som försökt slå i väljarna att ett regeringsskifte är en ekonomisk mirakelkur, tvingas då bekänna färg.
Men protesterna i Grekland har växt för varje gång nya besparingar, lönesänkningar, skattehöjningar och uppsägningar presenterats. Grekerna känner sig dessutom satta under förmyndarskap. EU:s experter som ska hjälpa till med siffror och effektiviseringar brännmärks i tidningarna.
Fackföreningarna har visat uselt krismedvetande. Yrkesgrupper har vägrat ge upp sina skråprivilegier. Statsanställda har strejkat hellre än att acceptera privatiseringar. En folkomröstning om impopulära krisprogram i ett kaotiskt socialt läge är onekligen en chansning.
Grekland var aldrig redo för euron. Landet fifflade med statistiken för att ta sig in. Valutaunionen gav låga räntor, men de utnyttjades för löneökningar och konsumtion i stället för att höja konkurrenskraft och satsa på fler branscher än turism. Staten, sedan länge präglad av korruption och byråkrati, fick växa utan hämningar.
Politiken har styrts av två familjer (Papandreou och Karamanlis), förklädda till partier. Båda har gött sina anhängare med jobb och poster i offentlig sektor. Samtidigt har grekerna känt att de inte får rimlig service i utbyte mot att betala skatt – alltså har många låtit bli.
Stora risker följer dock med ett grekiskt utträde ur euron: omedelbar statsbankrutt, banker som kapsejsar, pensionsfonder som förlorar pengar, kapitalflykt som måste stoppas. En grekisk kollaps kommer att skapa en oerhörd bitterhet som Europa tvingas hantera politiskt. De ekonomiska chockvågorna innebär också faror för hela euroområdet, i form av hål i bankers balansräkningar, smittspridning till andra krisländer och tvivel på övriga delar av förra veckans uppgörelse.
Folkomröstningar är sällan en bra lösning på komplicerade problem. I det här fallet skulle dock grekerna ha två tydliga val. Antingen att säga ”nej, vi tror att vi klarar oss bättre utan euron” eller att dra slutsatsen ”ja, vi ska anstränga oss allt som går för att få stanna”.