Republikanernas maratonlopp startar i morgon, tisdag, med delstaten Iowas nomineringsmöten. Strax därpå följer primärval i New Hampshire och South Carolina. Processen avslutas formellt först i juni.
Den som består ett så tufft prov kan också tänkas duga som president i världens mäktigaste demokrati. Hittills regerar dock tvivlen på om det republikanska startfältet rymmer en seriös utmanare till Barack Obama.
Iowa är en liten delstat som genom att vara först får en uppmärksamhet bortom alla proportioner. Den är också oberäknelig. Obama tog ett steg mot Vita huset genom att vinna här 2008. Hos Republikanerna blev den slutlige kandidaten bara fyra.
Årets väljare är mer ombytliga än någonsin. I opinionsmätningarna har den ena efter den andra av kandidaterna rusat, för att snart falla som en sten. Genomgående har varit hur etablissemangets man Mitt Romney kämpat för att ta sig över 25-procentsstrecket, medan högerflygelns aktivister famlat efter en förkämpe av det rätta virket.
Romney ställde upp redan för fyra år sedan, och har en överlägsen nationell organisation och mest pengar. Han har också stöd från en välfinansierad ”fristående” grupp, som när det behövs rullar ut elaka annonskampanjer mot uppåtgående rivaler. Han gör inte bort sig, men är rätt stel. Att han tjänat storkovan som riskkapitalist väcker både beundran och motvilja, och han har svårt att få det att klicka med vanligt folk.
Han är också en kappvändare av rang. Det han skötte pragmatiskt som guvernör i Massachusetts tar han nu avstånd från, för att blidka socialt konservativa och den populistiska Teapartyrörelsen. Obamas sjukförsäkringsreform vill han skrota, trots att han själv genomförde en liknande. Inga skattehöjningar, aldrig någonsin, säger plötsligt även Romney.
Men motståndarna imponerar inte. Ron Paul har den hängivna supporterskara Romney saknar och kan möjligen vinna i Iowa, men aldrig i riket. Han var Teaparty innan begreppet fanns, som en kommentator skrev, och anser att 80 procent av vad staten gör strider mot författningen. Paul står för sina principer – mot Irakkriget, för liberala narkotikalagar – men har också en historia av extrema åsikter.
Rick Santorum har på slutet seglat upp som kristna aktivisters favorit. Vad den typen av republikaner uppskattar är dock begränsat gångbart i den politiska mittfåra där presidentvalet i november utkämpas.
Newt Gingrich, 90-talets konservative hjälte, ledde ett tag men har uppenbart passerat zenit. Övriga intresserade måste undvika att landa så lågt att de tvingas lämna banan direkt.
Republikanerna strider i grunden om vilken sorts kandidat som ska ta sig an Obama. För det finns en motsättning mellan ideologisk renhet och möjlighet att vinna. Alltför många i partiet – även bland kongressledamöterna – har kompromisslösheten som metod och flexibiliteten som fiende. Teapartyrörelsen har drivit partiet ännu längre åt höger.
Barack Obama går att besegra. Hans reformer och stimulanspaket är föga populära, instinkten att ständigt utvidga staten ger få poäng. Ekonomin tickar svagt uppåt, men arbetslösheten är fortfarande hög och bakslag hotar under året. Förtroendesiffrorna är inget att skryta om.
Men det är ingen slump att mätningarna visar att Obama skulle slå alla de tänkbara utmanarna, och alla utom Romney enkelt. Amerikaner utan fast partitillhörighet tror mer på presidenten än på de republikanska ledarna i kongressen.
Valet i november borde handla om USA:s framtid. Hårda prioriteringar måste göras när det gäller skatter och de sociala förmånsprogram där kostnaderna skenar. Obama har mycket kvar att bevisa. Republikanerna gör klokt i att börja försöka.