Ledare

Rensa upp bland reservaten

Grönområden med starka kvaliteter måste skyddas. På vissa håll kan rekreationsvärdena höjas, men på en mindre yta.
Grönområden med starka kvaliteter måste skyddas. På vissa håll kan rekreationsvärdena höjas, men på en mindre yta. Foto: PONTUS LUNDAHL / TT

DN 6/3 2016. Även stadsbor behöver naturen. Men hur nära inpå knuten måste stockholmarna ha sina svampställen?

Vintergäcken vecklar nu ut sina gula knoppar i Stockholms grönområden. Vagt låter den ana vårens nöjen på Djurgården och i Judarskogen. För att nämna två vackra platser.

Parkerna och naturen är omistliga delar av livet i staden. Det är för väl att Stockholm inte har utvecklats till en betong- och asfaltsöken, att det finns gott om förvildade fickor och gröna kilar som tränger sig in mellan vägar och kvarter.

Sådana platser behöver vi värna, inte minst eftersom det tar generationer att rätta till misstag.

Men ingen kan hävda att grönområdena inte har ett grundmurat skydd. När Stockholms förra finansborgarråd Sten Nordin (M) häromåret lade fram en skiss för 140.000 nya bostäder i staden tummade man på 7 promille av befintliga grönområden. Det säger något om vilken stark ställning naturen har kommit att få i stadsplaneringen.

I en färsk kortrapport från tankesmedjan Timbro beskrivs några av orsakerna. Statens ”riksintressen” ger till exempel ett starkt skydd åt naturvärden och friluftsliv. Halva Sveriges yta är fredad genom denna modell.

År 2002 gav regeringen dessutom i uppdrag åt länsstyrelserna att skydda ytterligare mark i storstadsområdena. Målet för Stockholm var att skapa 70 nya naturreservat över en tioårsperiod.

Naturvårdspolitiken har därefter rullat på, och skördat stora framgångar. På två decennier har andelen skyddad mark fördubblats. Uppdraget att utöka reservaten i städerna har hela tiden förlängts. Ingen har sagt stopp.

Drivkraften är inte sällan ett kortsiktigt egenintresse och egoism.

När Naturvårdsverket för två år sedan fick i uppgift att gå igenom befintliga friluftsområden i landet fann man inte ett enda som inte förtjänade skyddsstatus. Däremot snubblade man över ytterligare 94 som också borde rödlistas, skriver Timbros rapportförfattare.

Förutom länsstyrelserna kan även kommunerna själva ta initiativ till nya reservat. Lokalpolitiker har inrättat hundratals sådana. Reformen, som genomfördes i slutet av 1990-talet, blev en hit.

I orter som Sollentuna täcker de egna reservaten en betydande del av kommunens yta. När en skog har fridlysts i den ena änden av kommunen reses snart krav på andra håll att skapa ett reservat även där. Logiken är i regel inte det minsta ekologisk, utan rent mänsklig.

Det måste finnas en gräns. Att freda gröna områden kan kanske framstå som en osjälvisk handling, ett slags framsynt uppoffring för att uppnå något stort och viktigt.

Men i själva verket är drivkraften inte sällan ett kortsiktigt egenintresse och egoism. Framtida generationer förbjuds att bosätta sig på en attraktiv plats, nära kommunikationer, kultur och jobb. Utomstående hindras från att störa friden på de boendes promenadstigar.

Svampställen två mil från Stockholms central skyddas, samtidigt som bostadsmarknaden kantrar. Så kan det inte få fortsätta. Stadsbor behöver naturen, men allt fler människor behöver också få tillträde till staden.

Moderaterna i Stockholms läns landsting krävde nyligen ett stopp för nya reservat. Det vore en bra början. Därefter behöver också markanvändningen ses över nationellt.

Grönområden med starka kvaliteter måste skyddas. På vissa håll kan rekreationsvärdena höjas, men på en mindre yta. Varje talldunge och liten grodkoloni kan samtidigt inte fredas för all framtid. Det måste också bli slutsatsen i de bostadspolitiska samtal som regeringen och allianspartierna har inlett.

DN Ledare. 10 april 2016