Med jämna mellanrum ställs frågan om politiker och tjänstemän lärt någonting av tsuanamikatastrofen. En lika angelägen fråga är vad semestrande svenskar lärt sig.

Sett till den senaste tidens rapportering om svenskar i eller på väg till Egyptens Röda havskust tycks det snarare som om glappet ökat mellan vad svenska turister i realiteten kan förvänta sig och vad de tycker att de har rätt att förvänta sig.

Läget i dagens Egypten liknar varken det efter tsunamin 2004 eller Libanonkriget 2006. Det är ingen naturkatastrof som slagit ut infrastruktur och som lämnat dem som överlevt i bara badbyxorna. Inte heller rör det sig om en krigssituation där en blockad stoppat all reguljär havs-, mark- och luftburen trafik, även om den utlysta generalstrejken kommer att försvåra resor in i och ut ur landet.

Svårare – och lättare – är det på charterorterna. Svårare därför att de reguljära förbindelserna är få. Lättare för att hotbilden är en annan. Många orter är helt konstruerade utan något egyptiskt samhälle i verklig mening. Arbetskraften är inrest, ungefär som på en kryssare eller en oljerigg.

Just för att situationen skilde sig åt över landet var det inte konstigt att UD:s första avrådan från icke-nödvändiga resor inskränktes till de platser där orolighet rådde. Men den som läser de 76 kommentarerna på UD-bloggen märker att många skribenter resonerar ur ett annat perspektiv.

Ungefär som familjepappan i söndagens Rapport. Han uttryckte sitt missnöje med att UD inte tidigare avrådde från alla resor till landet. Inte för att det nödvändigtvis skulle ha varit farligt tidigare – utan för att ovissheten stört familjens planering. Med beskedet vet familjen att de får pengarna tillbaka och kunde i stället boka en resa till Kanarieöarna.

Föreställningen om att den enskilde alltid ska kompenseras fullt ut för egna val ligger bakom Aftonbladets krigsrubrik om människor som ”tvingades flyga ned”. ”Tvånget” bestod i att de ofrivilliga turisterna inte fick alla pengarna tillbaka om de avstod från att resa.

De svenska charterbolagen har meddelat att de kommer att flyga hem människor under veckan. Men intervjuade på plats uttrycker förväntningar om att flygas hem omedelbart. Och om inte resebolagen ordnar det bör staten göra det.

Men det bör den inte alls. I lagen om konsulära katastrofinsatser från förra året definieras statens ansvar gentemot den enskilde. Där spikas fast i första paragrafen att hjälp ska utgå när behoven av evakuering ”inte kan tillgodoses på annat sätt”.
Vidare att den som omfattas av en konsulär katastrofinsats är skyldig att ersätta staten för kostnaderna. Belopp som inte betalas ska lämnas för indrivning. Inte ens dödsbon går fria.

Och om detta nu är alternativet hur många är det då som inte vill vänta tills de blir hemflugna av sina respektive charterbolag inom de närmaste dagarna? Hur många vill hellre betala ur egen ficka den verkliga kostnaden för ett UD-chartrat plan – som sannolikt inte är på plats så väldigt mycket snabbare.

Enskilda individers val av semestermål är inte skattebetalarnas ansvar. Det är numera till och med fastslaget i lag. UD:s roll kan inte vara att fatta beslut om säkerhetsläget som grundar sig på att så många människor som möjligt ska få tillbaka så mycket av sin biljettkostnad som möjligt. Den måste utgå från det faktiska läget och ske i samråd med andra EU-länder.