Retorikens slav

Det var en lämplig dag att göra det. Efter en turbulent höst med svaga opinionssiffror att vänta i SCB:s stora partisympatimätning gällde det att sikta in sig på någon av regeringens svaga punkter. Och vad kunde vara ett bättre tema efter Caremaskandalen än vinst och välfärd?

Att människovärdet måste gå före marknadsvärdet var den röda tråden redan i Juholts första tal som partiordförande på kongressen i våras. Det budskapet gick hem hos ombuden. Samtidigt knöt det an till förändringar i samhället som många väljare känner sig undrande inför.

När allt fler friskolor tas över av riskkapitalbolag förändras frågans karaktär. Då handlar den inte bara om valfrihet och möjlighet för anställda med idéer att utveckla verksamheten. Plötsligt blir frågan i stället om privat stordrift är att föredra framför offentlig stordrift.

Men precis som i Ekots lördagsintervju för drygt tre veckor sedan visade sig uppgiften för svår för Juholt. Trots att han i DN-intervjun upprepade löftet från förtroenderådsmötet i helgen att han skulle hålla garden uppe vevade han ändå på lika okontrollerat som vanligt.

På frågan om alla telebolag skulle vara tvungna att erbjuda service överallt svarade han obetingat ja: ”Det kan inte vara som så att man har rätt att välja bort medborgare för att det är för dyrt. Det är alldeles orimligt.”

Så kan man reagera när man hör historier om människor som saknar telefon. Men därifrån till att formulera ett absolut krav på att alla medborgare oavsett kostnader ska ha rätt till telefontäckning är steget långt.

Politik handlar om känslor och värderingar. Socialdemokraterna har en lång tradition av antikapitalistisk retorik. Inte sällan har partiet även hållit distans till ”marknaden”, som när dåvarande partiordföranden Ingvar Carlsson på en valaffisch från 1991 förkunnade: ”För mig är människovärdet viktigare än marknadsvärdet.”

Juholt skiljer sig inte från sina företrädare främst när det gäller graden av retorisk radikalism. Det som utmärker honom är bristen på precision, oförmågan att se hur orden förhåller sig till den praktiska politiken.

Den som säger att teleoperatörer inte ska ha rätt att välja bort några medborgare ger inte bara uttryck för en ideologisk grundhållning. Han uttalar sig om den praktiska politiken. Och på den ställs det andra krav. Den ska inte bara väcka känslor. Den måste vara genomförbar.

Det verkligt orimliga ligger inte i graden av täckning som teleoperatörerna erbjuder utan i oppositionsledarens ovana att häva ur sig förslag som helt saknar täckning. Redan efter några timmar klargjorde Olof Bjurö på Post- och telestyrelsen i en TT-intervju att Sveriges krav på täckning redan är höga och att kostnaderna för att nå de sista abonnenterna skulle bli enorma. ”Det kommer helt enkelt inte att gå”, konstaterade han.

Om detta var första gången skulle det bara var lite pinsamt och snart glömmas bort. Men Juholt sitter fast i ett destruktivt mönster. Gång på gång säger han saker som inte stämmer.

Både vänner och motståndare brukar säga att Juholt är en god talare. Vad som är retoriskt skickligt avgörs dock inte främst av själva orden utan mer av situationen och hur talaren lyckas knyta an till sin publik. Den som använder orden så att lyssnarna tappar tron på dem är inte skicklig. Han har förlorat kontakten med både publik och verklighet.

Att gårdagens historiska bottennotering för Socialdemokraterna i SCB:s partisympatimätning – 27,7 procent – närmast uppfattades som en glad överraskning är i sig ett mått på hur djup krisen blivit.

I grunden har partiet ett strukturellt problem. Det känner inte längre sig självt och vet inte vart det är på väg. Men den akuta ledarskapskrisen har Juholt skapat alldeles själv.