Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Riksbankens tunnelseende

Klockan 09:00 i dag samlas Riksbankens direktion för ett penningpolitiskt möte. På de sex ledamöternas dagordning står reporäntan. Den som förväntar sig enighet och god stämning efter sommarlovet kommer att bli besviken. På sistone har motsättningarna i ledningen skärpts och blivit personliga – dessutom inför öppen ridå.

I en DN-intervju i augusti kritiserade vice riksbankschefen Lars E O Svensson sina kolleger inte bara för att de hållit en för hög ränta. Han antydde också att de saknade goda kunskaper om makroekonomi, penningpolitik och finansiell stabilitet.

”Det får gärna vara fler professorer i direktionen”, sammanfattade Svensson, som själv tillhör världens ledande forskare inom området penningpolitik.

Det är han som tillsammans med Karolina Ekholm, direktionens andra professor, gång på gång reserverat sig mot majoritetens ovilja att sänka räntan, trots att inflationen systematiskt legat under Riksbankens uttalade mål.

Nu behöver man inte vara professor i nationalekonomi för att komma till samma slutsats som Svensson och Ekholm. Det räcker med att titta på statistiken och de dystra ekonomiska utsikterna för att inse att räntan borde sänkas.

Det behovet har för övrigt funnits länge. Ändå har majoriteten i Riksbanken valt att ignorera det, vilket fått till följd att inflationen under lång tid underskridit 2-procentsmålet. Därmed har också arbetslösheten blivit högre än nödvändigt, om man ska tro den analysram som Riksbanken själv använder sig av.

Blickar man framåt, vilket direktionen ska göra under dagens penningpolitiska möte, talar tunga skäl återigen för sänkt ränta. Sedan det senaste beslutet före sommaren har de ekonomiska utsikterna försämrats, särskilt om man ser på Europa och utvecklingen i Kina.

Så varför håller riksbankschefen Stefan Ingves, och de som stöder honom, emot?

I bakgrunden finns en diffust uttryckt oro för de svenska bostadspriserna och bankernas utlåning. En alltför låg ränta kan skapa problem för den finansiella stabiliteten, lyder resonemanget.

Argumentet är giltigt om man bortser från Riksbankens instruktioner och det egna uttalade målet som primärt handlar om inflation, inte kredittillväxt och huspriser.

Men även om man accepterar en sådan hållning betyder det inte att Riksbankens räntepolitik är bäst lämpad för att påverka bostadsmarknaden. I själva verket finns det andra instrument (fastighetsskatt, amorteringskrav, begränsningar i ränteavdrag) som mer effektivt kan dämpa exempelvis en överhettning.

Dessutom var Ingves och de andras argumentation betydligt tyngre före finanskrisen, då ekonomin tuffade på och hjulen snurrade snabbt.

I dag är konjunkturläget kärvt och arbetslösheten på väg upp. Då är det naturligt att sänka räntan, i synnerhet när den i Sverige ligger högre än i jämförbara länder, vilket på marginalen stärker kronan och skapar svårigheter för exportindustrin.

Stefan Ingves har som riksbankschef tilltagande problem att förklara majoritetens agerande. Skälet är naturligtvis att direktionen låst sig vid en position som inte håller vid närmare granskning. Man har påbörjat bygget av sin egen tunnel genom Hallandsåsen och vägrar att avsluta projektet, trots växande svårigheter och stigande kostnader.

Nu på förmiddagen har Riksbanken chansen att släppa prestigen och påbörja en intellektuell omprövning. Orkar Ingves avsluta tunnelbygget?

Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.