Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Riksdagens kris

Allt fler politiker lämnar riksdagen. Motdraget är att stärka de enskilda riksdagsledamöternas ställning på partiledningarnas bekostnad.

Ovanligt många riksdagsledamöter har lämnat sitt uppdrag under den pågående mandatperioden, rapporterade Svenska Dagbladet i går.
 

Av de 30 som avgått säger flera att de vill satsa på kommunalpolitiken. Riksdagen är seminariearbete, anser folkpartisten Torkild Strandberg, medan uppdraget som kommunalråd, är som ”att spela en hockeymatch”. Men familjen och andra verksamheter drar också.
 

De som lämnar är över lag framgångsrika politiker som anser att de kan göra bättre nytta på andra poster. Deras uttåg är, som statsvetaren Lena Wägnerud framhåller, ett allvarligt underkännande av det svenska parlamentet. Denna församling borde ju attrahera de mest begåvade och engagerade medborgarna.
 

Den svenska riksdagen har förvisso aldrig varit någon färgsparkande församling fylld med intressanta personligheter och glänsande talare. Tvärtom har den genom sina arbetsmetoder och organisation alltid uppmuntrat byråkratisk effektivitet snarare än individuella soloprestationer.
 

Det mesta av arbetet förebereds i utredningar och utskott med kohandel mellan partier och berörda intresseorganisationer. Beslut fattas med kontrapropositioner vilket neutraliserat småpartier och gynnat uppgörelser i mitten.
 

Riksdagsledamöterna sitter inte i ideologiska block utan utifrån geografiskt ursprung. Det innebär att de ideologiska motsättningarna inte är särskilt synliga under de fåtaliga tillfällen då ledamöterna verkligen befinner sig i kammaren. Detta har lett till att det svenska parlamentsarbetet är ganska bra på att fatta beslut men föga inspirerande för medborgarna att bevittna.
 

Om riksdagen är sig tämligen lik från 1866 – minus en kammare – har det omkringliggande samhället förändrats desto mer.
 

Till en början innebar demokratin en enorm vitalisering av riksdagen. Under folkhemsperioden stormade begåvade människor in ur de samhällsklasser som tidigare saknat rätt att delta i landets politiska liv. Men i den utbyggda välfärdstaten och den framgångsrika marknadsekonomin har medborgarnas vilja att arbeta politiskt minskat avsevärt.
 

Det är ett problem som berör alla politiska församlingar. De avhoppande riksdagspolitikerna må vara attraherade av kommunalpolitiken, men allt färre vanliga medborgare saknar såväl den föreningskompetens som det långsiktiga engagemang som krävs.
 

Hur ska då avståndet mellan det politiska systemet och medborgarna överbryggas? En del av ansvaret faller onekligen på oss själva. Så länge vi inte själva engagerar oss får vi de politiker vi förtjänar. På marknaden är konsumentmakt en bra sak, men inom politiken blir det mest en ursäkt för ansvarslöst gnäll.
 

Men ett minst lika stort ansvar faller på de förstelnade ledningarna i våra politiska partier. Av egenintresse vågar eller orkar de inte ta itu med de författningsreformer som krävs för att vitalisera svensk parlamentarism
 

Riksdagsledamotens ställning måste stärkas på bekostnad av partiledningarna, framför allt genom ett mer direkt mandat från väljarna. Antalet ledamöter i riksdagen bör minska, personvalsinslaget stärkas och ledamöternas resurser för att anställa medarbetare bör öka på partikansliernas bekostnad.

Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.