Rimlig rätt att dö

Aktiv dödshjälp är ingen enkel problematik. Även den som svarar bestämt ja på frågan om den sjuke som vill ha hjälp att dö ska få det, har en rad besvärliga följdfrågor att ta ställning till. Hur sjuk ska man vara för att få rätt till ett assisterat självmord? Hur ska man veta att den uttalade önskan om att få avsluta sitt liv inte är ett uttryck för depression eller en rädsla för att ligga någon till last? Och vem eller vilken yrkeskategori är det som ska åläggas att utföra denna dödshjälp?

Frågan om passiv dödshjälp är ofta enklare men på intet sätt heller absolut eller huggen i sten. Här handlar det om en värdering av förutsättningarna för ett värdigt liv, vilket förstås är en subjektiv bedömning. Om patienten är medvetslös är det de anhöriga och läkarna som på något vis tillsammans får försöka lista ut vad den sjuke hade velat och vad som är etiskt försvarbart. Det är inte alltid man är överens.

Ett ryggmärgsmässigt beslut, kanske av en oerfaren läkare, kan få långtgående konsekvenser. Att avstå behandling är inte dödshjälp. Man kan således välja att inte försöka återuppliva någon man befarar hunnit ådra sig stora hjärnskador efter ett hjärtstopp.

Och man kan välja att inte lägga en svårt och kroniskt lungsjuk person i respirator.
Däremot kan man inte välja att koppla ifrån respiratorn för den lungsjuke när man upptäcker att behandlingen inte leder någonstans och att patienten aldrig kommer att kunna andas själv. Inte heller kan man slå ut det hjärta som man fått i gång även om det efteråt visar sig att stora delar av hjärnan tagit skada av syrebristen. Att stänga av är aktiv dödshjälp såvida inte patienten är hjärndöd. Men att avstå från behandling är det inte.

I den respiratorbehandlade 31-åringens fall är det förvisso frågan om att en respirator ska stängas av (och att någon ska göra det) och att en injektion inför detta ska ges. Men det är inte aktiv dödshjälp ändå. Kvinnan är klar, vaken och pratbar. Såvida hon inte är psykiskt sjuk och bedöms som otillräknelig och i behov av tvångsvård har hon samma rätt som alla andra vuxna att avstå behandling – även livräddande. Människor som hör till Jehovas Vittnen har självklart rätt att vägra blodtransfusion även om det leder till deras död. De har rätt att säga stopp var som helst i processen. Är de medvetslösa när blodet kopplas på har de självklart rätt att kräva att det kopplas bort så fort de blir varse att de behandlas på ett sätt de inte önskar. Att stänga av en respirator på en vaken, autonom människa med talförmåga är samma sak. Situationen vid medvetslöshet är en helt annan.

Kvinnan vill av begripliga skäl inte vara vaken när hon kvävs till döds. Att söva en kvinna som ligger i respirator kan rimligtvis inte heller kvala in som dödshjälp. Det är inte denna injektion som släcker hennes liv. Det gör den som stänger av respiratorn (eller som bara låter den gå utan att exempelvis suga bort slem i halsen).

Att kvinnans livsavslut kräver assistans kan uppfattas som ett problem. I praktiken torde det dock inte vara det. Dagligen ger läkare och sköterskor injektioner för att lindra andnöd, smärta och ångest. I vissa fall väl medvetna om att den lindrande sprutan påverkar andra kroppsliga system så att det till sist kan vara den som får hjärtat att sluta slå. Sällan talas om detta som ett problem. Det skulle det däremot vara att inte lindra nöd.