Saab kan i elfte timmen få en ny ägare. Men det är en långt ifrån riskfri affär för skattebetalarna och för biltillverkaren kvarstår enorma utmaningar.
Under propellern på den lilla nederländska sportbilstillverkaren Spykers logga står det ”nulla tenaci invia est via”. Det är latin och kan översättas till ”för den ihärdige är ingen väg oframkomlig”.
Så sant. På måndagskvällen verkade det som om förhandlingarna mellan Spyker och GM fortsätter. Under dagen duggade meddelanden om ett holländskt övertagande tätt men något definitivt besked kom aldrig.
I det korta perspektivet är det ändå glädjande för Saabs alla anställda och för hela västra Sverige att samtalen går vidare.
De svenska skattebetalarna har dock anledning att följa förhandlingarna med mer återhållsamhet. Köpesumman sägs vara cirka 8 miljarder kronor varav hälften är ett lån från Europeiska Investeringsbanken, garanterat av den svenska staten. Resterande köpeskilling består av kontantinsats och lån från General Motors i form av preferensaktier.
Med tanke på de enorma utmaningar som ett eventuellt Saab/Spyker står inför finns en uppenbar risk att skattebetalarna förlorar sina pengar. Vid större företagsaffärer inom näringslivet brukar det inte behövas statliga lånegarantier. Att Spyker inte lyckats finansiera köpet fullt ut med hjälp av egna investerare och lån på den reguljära kreditmarknaden betyder att affären är förknippad med hög risk för långivarna.
Trycket på regeringen att ställa sig bakom lånet har ökat i takt med att nedläggningen ryckt närmare. Detta samtidigt som nya spekulanter dykt upp efter att Koenigsegg utan någon vettig förklaring drog sig ur. Utan lånet skulle regeringen framstå som den som lät Saab gå under – när det i själva verket är ägarna som inte lyckats göra märket lönsamt.
Naturligtvis vill ingen politiker ta på sig rollen som dödgrävare. Särskilt inte under ett valår. Att spekulanterna på Saab lyckats sätta regeringen i denna utpressningsliknande situation är i grunden osunt.
Det ska dock poängteras att Riksgälden haft god tid på sig att gå igenom Spykers affärsplan eftersom den i huvudsak ska vila på det ursprungliga Koenigseggupplägget. Enligt uppgifter har Riksgälden gjort bedömningen att det finns tillräckliga säkerheter för att regeringen ska kunna ge sitt godkännande.
De ljusskygga ryska bankirer som är huvudägare i Spyker ska också vara ute ur affären till förmån för en ännu icke officiellt namngiven finansiär.
Kan då förlusttyngda Spyker, som tillverkar ett femtiotal bilar om året, lyckas göra det som Wallenbergsfären och GM inte klarade av – att göra Saab lönsamt? Troligtvis inte. Den industriella logiken bakom lilla Spykers köp är svår att se.
Konkurrensen på bilmarknaden är knivskarp och även under Saabs bästa försäljningsår har bolaget inte gått med vinst. Jämfört med konkurrenterna har Saab aldrig nått upp till de volymer som krävs. 2008 sålde bolaget 93.000 bilar och förra året färre än 35.000. I sammanhanget är det mycket låga siffror.
Att förvandla Saab från en pengaslukande liten tillverkare till en dyrare, mer lyxig variant som Spyker-vd:n Victor Muller vill är inte omöjligt. Men det kommer att bli svårt och dyrt.
Spyker är Saabs sista livlina. Likvidatorerna är redan på plats och återförsäljarna har förberett sig på nedläggning. Budet från Spyker är långt ifrån riskfritt och det kan dessutom försena en oundviklig strukturomvandlig av den västsvenska industrin.
På sikt finns det tyvärr anledning att vara pessimistisk om Saabs framtid – eventuella miljardlån och nya ägare till trots.