I fredags rapporterade Ekot att Sveriges kommuner bantat sin brandmansstyrka med mer än en tiondel sedan år 2000. Effektiviserat säkerhetsarbete, säger Sveriges Kommuner och Landsting. Det säger inte brandmännen. I samma inslag hävdar tvärtom en av dem att besparing kan kosta liv: ”Om det står personer på en balkong och behöver hjälp, om det finns människor i trapphus som är rökfyllda, eller människor i en lägenhet, så måste man välja mellan de här tre sakerna.”
Är det sant? Och är det i så fall rimligt?
I Norge har en kommission tillsatts för att utreda eventuella brister och svagheter vid polisinsatsen i Utøya. Oslopolisens stabschef Johan Fredriksen sa vid en pressträff att det självklart finns saker att lära ”men vi anser att vi gjorde det optimala utifrån situationen såsom den framstod där och då.” (DN 12/8)
I Storbritannien ses just nu de värsta upploppen på decennier. Vissa städer ser ut som rena krigszoner. Butiker plundras. Byggnader sätts i brand. Människor, ja till och med barn, har dödats.
Trots att alla semestrande poliser har kallats in förmår inte statsmakten säkra invånarnas rätt till liv och egendom. Kritiken växer mot de sparplaner som lades fram under ett lugnt juli. Det engelsmännen nu vill ha är fler – inte färre – poliser.
Tre länder, två katastrofer och en huvudfråga. Efter vilka tänkbara scenarier ska polis, räddningstjänst och sjukvård dimensioneras? Efter extrema händelser? Eller efter någon form av snitt? Svaret är: både och.
Den dagliga verksamheten kan inte bemannas för att klara ett kärnvapenkrig eller att en hel stad står i lågor. Det kostar för mycket. Och notan skulle hamna hos skola, barn- och äldreomsorg.
Däremot kan det i varierande grad finnas behov av luft i systemen. Brandmännen talar ofta om att rädda liv. En sotig brandman som bär ut en kvinna eller ett barn utgör själva sinnebilden av kåren trots att det finns åtskilliga som under ett helt yrkesliv aldrig varit inne i en brinnande lägenhet. Och som än mindre lyft ut någon därifrån.
Bränder med dödlig utgång är fortfarande en så extraordinär händelse att tidningarna skriver om dem. Ett drygt hundratal personer mister årligen livet i lågorna. Det finns naturligtvis alla skäl att sträva efter att minska den siffran ytterligare. Men frågan är i vilken mån man gör det genom att anställa fler brandmän.
Eftersom det finns luft i systemet, eftersom brandmännen använder mer av sin arbetstid till att inte släcka bränder än till att göra det, kan vanligtvis bilar från flera stationer skickas till samma brand om behoven skulle vara stora.
Samarbete måste också vara den primära lösningen när det plötsligt uppstår ett oväntat stort behov av polisiära eller medicinska insatser. Därutöver måste det finnas en operativ beredskap på nationell nivå för de allra största katastroferna. Det är därför vi har Myndigheten för samhällsskydd och beredskap.
Men också här finns gränser. Vid sidan av berörda myndigheters operativa förberedelser bör vi människor kanske även förbereda oss på att kriser och katastrofer kommer att inträffa. Att risker kan minimeras men inte helt byggas bort. I alla fall inte till en rimlig kostnad.
Det är möjligt att flera misstag begicks i samband med insatsen på Utøya. Men man ska komma ihåg att den skedde timmarna efter att Norge utsatts för ett terrordåd där flera människor skadades eller dödades.
Och man ska också komma ihåg hur de stora sjukhusen frigjorde intensivvårdsplatser för båda dessa olyckor på nolltid. Vid det jämförelsevis lilla sjukhuset i Drammen, i samma fylke som Utøya, stod mindre än en timme efter katastroflarmet (en fredagskväll i semestertider) sju kompletta operationsteam beredda. Men då hade redan de andra sjukhusen tagit emot så gott som alla skadade. Bara en flicka kom dit.
Det måste rimligtvis definieras som en alldeles utmärkt beredskap.