Något har hänt med det nordiska samarbetet. När Sverige och Finland för femton år sedan blev EU-medlemmar trodde många att både Nordiska rådet och Nordiska ministerrådet skulle somna in för gott. Det verkade inledningsvis som om de skulle få rätt.

Men under senare år har de nordiska ländernas statsministrar inlett ett mer intensivt umgänge. De träffas två gånger om året, senast i Stockholm på tisdagen, och talar alltmer engagerat om betydelsen av nordiskt samarbete. Det verkar som om statsministrarna är ytterst angelägna om att inte missa ett enda möte. Det brukar vara ett tecken på att det som sägs under sammankomsterna har betydelse.

Det finns också ett utbrett folkligt stöd för nordiskt samarbete. När författaren Gunnar Wetterberg på tisdagen skrev på DN Debatt att de nordiska länderna bör ta steget fullt ut och gå ihop i en ny union fick han många entusiastiskt positiva reaktioner av DN:s läsare.
Samtidigt som Island är på väg in i EU har alltså det nordiska samarbetet fått något av en renässans. Det kan tyckas paradoxalt men är egentligen två sidor av samma utveckling. När EU växer ökar behovet av regionalt samarbete.

Det är ofta både tungt och svårt att få tjugosju länder att gå i samma riktning. Ibland leder det dessutom åt fel håll. Att utveckla det regionala inom EU ligger därför i tiden. Östersjöstrategin lär följas av fler försök att få grupper av länder att gå samman och tillämpa EU:s regler mer aktivt för att på så sätt främja rörlighet, tillväxt och miljö.

Norden behöver EU – och EU kan tjäna på ett ännu bättre fungerande nordiskt samarbete. Men det finns förstås risker. Dels kan ett regionaliserat EU förvandlas till en uppluckrad och alltmer stillastående union. Dels kan ett tätare nordiskt samarbete i värsta fall bli intåtvänt och självtillräckligt.

Det framhålls till exempel ibland att Norden har gemensamma så kallade värden, vilket kan uppfattas som en obehaglig blinkning åt det blonda och blåögda. Ett självbelåtet drag finns också ofta med i beskrivningen av Norden, eftersom alla länder återfinns någonstans i toppen på listor över ekonomiskt välstånd och allmänt välbefinnande i världen.

Den nordiska gemenskapen bygger inte på själarnas gemenskap, men vårt geografiska läge och vår historia knyter starka band. Folkstyret och demokratin har utvecklats på likartade sätt, välfärdsmodellerna liknar varandra och skyddet för den känsliga miljön är starkt. För hundra år sedan var Norden en fattig del av världen, men frihandel och öppna gränser har lett till ekonomiskt välstånd. Det är fortfarande en viktig del av det nordiska framgångsreceptet.

Det globala perspektivet är viktigt. Det är också en utgångspunkt för de nordiska statsministrarnas allt tätare samvaro. Deras så kallade globaliseringsinitiativ ska stärka Nordens konkurrenskraft, sägs det. Men det handlar än så länge mest om utredningar, gemensamma projekt och marknadsföring.

Ett gemensamt forskningsprojekt rörande klimat och energi har också satts i gång, men mer kan göras. Norden, som var först i Europa med att införa fri rörlighet på arbetsmarknaden, borde till exempel göra allt för att få bort de krångliga regler rörande skattemässig hemvist, socialförsäkringar och pensioner som hindrar dem som vill arbeta i ett annat nordiskt land.

Det framväxande försvarssamarbetet i Norden visar dessutom att gränserna mellan EU- och Natosamarbetet blir allt otydligare. Det är behovet som styr. Men visst skulle det nordiska samarbetet bli ännu enklare om alla länder var med i både Nato och EU.

DN 28/10 2009