Vänsterpartisterna gjorde 2008 bara en tillfällig reträtt och förstod aldrig poängen med budgetreglerna. Men nu kastar det oreformerade överbudspartiet masken.
För partier som just förlorat ett val är allianser mer ett problem än en tillgång. Det lät inte så under den allra första tiden efter valet. Mona Sahlin, Maria Wetterstrand och Lars Ohly verkade alla tre mer stridslystna än någonsin och slog fast att det rödgröna samarbetet skulle fortsätta.
Reaktionen kan delvis skrivas på trötthetens och besvikelsen konto. Samarbetet hade krävt smärtsamma eftergifter från alla tre. Ledarna som drivit igenom kompromisserna hade tagit en risk och gjort sin egen framtid beroende av samarbetsprojektet. Att slå vakt om enigheten som uppnåtts var därmed en form av självförsvar.
Ser man kyligare på saken och väljer partiernas snarare än de nuvarande ledarnas perspektiv framstår det rödgröna alliansbygget mest som ett hinder.
Socialdemokraterna har gjort sitt sämsta riksdagsval på över hundra år. Partiet blöder. En kriskommission är tillsatt och partiorganisationen organiseras om. På fredagen kom beskedet att riksdagsgruppen får en rad nya toppföreträdare i utskotten.
Det är en period av ifrågasättanden och omprövning. Vilken är då grunden för kompromisser med andra partier? Hur ska man kunna nå fram till gemensamma ståndpunkter om man inte ens är säker på var man själv står?
Vänsterpartiet har liknande problem. Valresultatet var ingen katastrof men ytterligare en förlust i en lång rad av sådana. Liksom Mona Sahlin leder Lars Ohly ett parti som gick in i samarbetet med blandade känslor.
Medan Socialdemokraterna inte har någon vana av att dela regeringsmakten med någon annan, har vänsterpartisterna ett kluvet förhållande till själva ansvarsbärandet.
Partiet ville få det erkännande som det innebär att få ingå i regeringen. Kompromisserna som krävdes för att detta skulle bli möjligt var däremot djupt impopulära.
Före valet vacklade Ohly mellan att bedyra sin trohet mot de rödgröna kompromisserna och att i sak argumentera emot det som överenskommits. Betyg var något dåligt som ändå skulle börja ges tidigare. Skatterna borde höjas rejält – men inte så mycket just nu.
När valet är över och de rödgröna inte lyckats vinna regeringsmakten finns inte längre något behov av sådan balansgång. Vänsterpartisterna kan säga vad de tycker och börjar också göra det. I veckan ifrågasatte flera riksdagsledamöter till och med grundbulten i det rödgröna samarbetet: utgiftstaket.
Det var budgetreglerna som Mona Sahlin framhöll som hindret när hon hösten 2008 först försökte lämna Vänsterpartiet utanför Socialdemokraternas och Miljöpartiets samarbete. Ett parti som inte förstår den betydelse som dessa har haft för landets ekonomiska stabilitet är inte moget att ingå i regeringen, menade Sahlin.
Efter att hon åter tvingats öppna dörren för Vänsterpartiet accepterade det budgetreglerna. Men i sak hade partiet inte tänkt om. Det var bara en taktisk reträtt. Så när Jonas Sjöstedt i en intervju i Aktuellt i torsdags ifrågasatte utgiftstaket hakade andra riksdagsledamöter raskt på.
Hittills har det funnits en återhållsamhet i den interna kritiken mot partiledarna och mot det rödgröna samarbetet. Men hur länge kan den bestå? Ohly har inte bara en rad förlustval bakom sig. Försöken att på en gång hålla fast vid Vänsterpartiets tidigare hållning och stå för kompromisserna har tärt på hans förtroendekapital.
Sahlin har inte varit partiledare lika länge. Ändå är den offentliga bilden av henne sliten och kantstött. Ingen ifrågasätter att hon har mod eller att hon är en fighter. Hur hon som så länge haft toppositioner skulle kunna leda en radikal förnyelse eller stimulera partiet att ifrågasätta gamla sanningar är däremot svårt att begripa.